Återblick.
Allt började här. Malmsjön, någon mil eller två norr om Karlskrona, mitt ute i precis ingenstans. Jag och två andra snorungar på 8-9 år hade fått äran att ge oss ut själva på fisketur, något som man värdesatte otroligt högt. Sensommar i Blekinge, sårskorpor på knäna, hallonbuskar som river lätt i huden när man vandrar ner mot sjön genom aspsly över kalhyggen, myggen hittar dig på nolltid men du är fri. Friare än du någonsin varit, i hela ditt liv.
Tre killar, sturska och otroligt självsäkra vandrar ned för stigen till båtplatsen, sjön framför dom luktar tungt av insjö, vass, gyttja, björkar som hänger långt ut över vattnet. De har respekt för sjön, historier finns om folk som drunknat och aldrig återfunnits någonsin, sjön är fruktansvärda fyrtio meter djup på sina ställen, säger dom som vet. Vi andra vågar inte ifrågasätta, man vet bara att siktdjupet är ungefär fyrtio centimeter, vad som finns under allt det där svarta och bruna vågar man knappt tänka på.
Vi lägger ut båten, två grabbar sitter på mittoften och ror så svetten lackar, mest för att komma bort från flugorna men också för att ivern har satt in; fiskefebern som hos vissa biter sig fast så djupt att man inte blir av med den, någonsin. Någon gång i framtiden kommer vi tre bli ovänner, glida ifrån varandra som barn gör, men idag, just idag håller vi sams. Gäddfisket överbryggar allting och förväntningarna börjar svälla över och jag fuskar, sätter mig i aktern och lägger ut ett 30-grams Atom bakom båten. Vi dragror över sjön, upp och ner längs med kanterna, stannar upp ibland för att kasta av ett näckrosbälte som ser extra het ut även om vi inte har en aning om vad vi letar efter; myten säger att gäddor gillar näckrosorna för skuggans skull, men än så länge händer det inte mycket.
Jag är den enda som har haspelrulle och teleskopspö från Abu Garcia, den enda tillverkaren av fiskeutrustning i världen, i alla fall i vår värld. Dom andra har inkapslade rullar och tvådelade korta tokigt styva spön som knappast presterar kast längre än fem-tio meter, men jag kan mer. Jag kan ta i från låren och lägga ut åtminstone tjugo meter 0.40-nylonlina i ett svepande kast och dom andra blir imponerade, det ser jag.
Plötsligt ser jag hur Mattias blir helt stum i ansiktet, blek, liksom. "Jävlar!" Bara att han använder en svordom får oss andra att fnissa lite, det får man ju inte... "Jag hade en!!!" Tvivlet växer i ögonen på oss båda andra som bara skakar på huvudet, "nähä, det hade du ju inte... luras inte.." Besvikelsen i Mattias ansikte växer för varje sekund och vi andra förstår att han kanske inte ljuger trots allt. Ni måste förstå att mothuggen, dom flätade linorna, 8-fotsspöna och haspelrullar med ordentliga slirbromsar är fortfarande åtminstone 10 år bort i framtiden, man vevade in sina skeddrag helt enkelt, och ibland gick det vägen... Ett under egentligen.
Dagen flöt på, läsken och mackorna inmundigades och fisket blev väl lyckat för grabbarna med korta, skitstyva spön och inkapslade rullar som till slut lyckades landa varsin liten snipa. Själv satt jag med gråten i halsen och besvikelsen som sved i ögonen för varje årtag hemåt. Precis inne vid båtplatsen stod jag och surmulet daskade en jigg i vattenytan när det smällde till, en gröngul-fläckig sida attackerade jiggen med all kraft och försvann ner i djupet, kvar stod jag och gapade som ett frågetecken och tittade på linan som dinglade från spötoppen. Ingen trodde mig, och när jag visade den avbitna linan skrattade dom åt mig och sa att jag hade klippt av den för att inte bli fiskefitta (härligt uttryck, eller hur?) för dagen..
Mycket har hänt sedan den dagen. Man har blivit äldre, men inte mindre envis. Utrustningen har blivit mer mångfacetterad, man har upptäckt tekniker som gör allt mycket enklare, och man har nog blivit mer hängiven och mindre benägen att skylla på alla omständigheter runt omkring. Det som kvarstår är det centrala; "Hur stor var den där gäddan?"
Nu för tiden spenderar jag mina dagar i Huskvarna, där jag fiskar gös, gädda, abborre, sutare, braxen, mört, ål, ruda, sarv, och så sent som igår när jag metade sutare lyckades jag bara kroka småmört. När jag till slut lyckats kroka en liten sutare och drog in den till kanten för att landa den, sutaren var en halvmeter från min hand så small det till. En gädda på 5-6 kilo dök upp från ingenstans och klippte sutaren över sidan, den tunna nylonlinan small till och kvar stod jag och gapade som ett frågetecken och undrade vafan som hände...
Välkomna ska ni vara till mina äventyr som jag ska visa er här. Det är en lång resa, och vi ska börja med de senaste prestationerna.
Tre killar, sturska och otroligt självsäkra vandrar ned för stigen till båtplatsen, sjön framför dom luktar tungt av insjö, vass, gyttja, björkar som hänger långt ut över vattnet. De har respekt för sjön, historier finns om folk som drunknat och aldrig återfunnits någonsin, sjön är fruktansvärda fyrtio meter djup på sina ställen, säger dom som vet. Vi andra vågar inte ifrågasätta, man vet bara att siktdjupet är ungefär fyrtio centimeter, vad som finns under allt det där svarta och bruna vågar man knappt tänka på.
Vi lägger ut båten, två grabbar sitter på mittoften och ror så svetten lackar, mest för att komma bort från flugorna men också för att ivern har satt in; fiskefebern som hos vissa biter sig fast så djupt att man inte blir av med den, någonsin. Någon gång i framtiden kommer vi tre bli ovänner, glida ifrån varandra som barn gör, men idag, just idag håller vi sams. Gäddfisket överbryggar allting och förväntningarna börjar svälla över och jag fuskar, sätter mig i aktern och lägger ut ett 30-grams Atom bakom båten. Vi dragror över sjön, upp och ner längs med kanterna, stannar upp ibland för att kasta av ett näckrosbälte som ser extra het ut även om vi inte har en aning om vad vi letar efter; myten säger att gäddor gillar näckrosorna för skuggans skull, men än så länge händer det inte mycket.
Jag är den enda som har haspelrulle och teleskopspö från Abu Garcia, den enda tillverkaren av fiskeutrustning i världen, i alla fall i vår värld. Dom andra har inkapslade rullar och tvådelade korta tokigt styva spön som knappast presterar kast längre än fem-tio meter, men jag kan mer. Jag kan ta i från låren och lägga ut åtminstone tjugo meter 0.40-nylonlina i ett svepande kast och dom andra blir imponerade, det ser jag.
Plötsligt ser jag hur Mattias blir helt stum i ansiktet, blek, liksom. "Jävlar!" Bara att han använder en svordom får oss andra att fnissa lite, det får man ju inte... "Jag hade en!!!" Tvivlet växer i ögonen på oss båda andra som bara skakar på huvudet, "nähä, det hade du ju inte... luras inte.." Besvikelsen i Mattias ansikte växer för varje sekund och vi andra förstår att han kanske inte ljuger trots allt. Ni måste förstå att mothuggen, dom flätade linorna, 8-fotsspöna och haspelrullar med ordentliga slirbromsar är fortfarande åtminstone 10 år bort i framtiden, man vevade in sina skeddrag helt enkelt, och ibland gick det vägen... Ett under egentligen.
Dagen flöt på, läsken och mackorna inmundigades och fisket blev väl lyckat för grabbarna med korta, skitstyva spön och inkapslade rullar som till slut lyckades landa varsin liten snipa. Själv satt jag med gråten i halsen och besvikelsen som sved i ögonen för varje årtag hemåt. Precis inne vid båtplatsen stod jag och surmulet daskade en jigg i vattenytan när det smällde till, en gröngul-fläckig sida attackerade jiggen med all kraft och försvann ner i djupet, kvar stod jag och gapade som ett frågetecken och tittade på linan som dinglade från spötoppen. Ingen trodde mig, och när jag visade den avbitna linan skrattade dom åt mig och sa att jag hade klippt av den för att inte bli fiskefitta (härligt uttryck, eller hur?) för dagen..
Mycket har hänt sedan den dagen. Man har blivit äldre, men inte mindre envis. Utrustningen har blivit mer mångfacetterad, man har upptäckt tekniker som gör allt mycket enklare, och man har nog blivit mer hängiven och mindre benägen att skylla på alla omständigheter runt omkring. Det som kvarstår är det centrala; "Hur stor var den där gäddan?"
Nu för tiden spenderar jag mina dagar i Huskvarna, där jag fiskar gös, gädda, abborre, sutare, braxen, mört, ål, ruda, sarv, och så sent som igår när jag metade sutare lyckades jag bara kroka småmört. När jag till slut lyckats kroka en liten sutare och drog in den till kanten för att landa den, sutaren var en halvmeter från min hand så small det till. En gädda på 5-6 kilo dök upp från ingenstans och klippte sutaren över sidan, den tunna nylonlinan small till och kvar stod jag och gapade som ett frågetecken och undrade vafan som hände...
Välkomna ska ni vara till mina äventyr som jag ska visa er här. Det är en lång resa, och vi ska börja med de senaste prestationerna.
Kommentarer
Trackback
