Bompassens okrönta konung

Jahopp, inte myckt fiske på ett par veckor igen.. En liten abborrtrip blev det med tintin och mange, med ett par matfiskar emd mig hem. Kul!

I helgen blir det en sväng till döda havet igen, nu ska det fan bli gös!

Ruskigt tidig morgon.

Nu har jag ju iofs inte skrivit nåt här på sådär två år, men någon gång ska ju vara den första. Förhoppningsvis blir det lite mer ös på http://www.swepike.se när Andreas väl får tummen ur ärschlet, men vem vet. Nu för tiden har jag iofs inte fiskat sådär hemskt mycket, det är mer blöjbyten och skrik som tar upp tiden, men ibland smäller det fortfarande. Absolut vanligast nu för tiden är ju faktiskt en sväng ut på Vättern, lustigt nog... Så som man suktat efter dom där turerna ut på öppet vatten, nu blir man nästan bara bortskämd... Framåt våren har förhoppningsvis sonen blivit någorlunda självständig så att man kan komma ut lite oftare.. Vi hörs!

Jag bloggar numer på http://whork.sportfiskeforum.se! Hälsa på mig där, för fucks sake. :)

Ena stunden har man inget jobb och gnäller över det, veckan efter jobbar man absolut för mycket. Det är svårt att hitta någon slags gyllene mellanväg, där jobb fritid och hobbys hamnar i ett fint samspel. Jobbat hela veckan som gått, åtta timmar om dagen, på Jula (eller, egentligen är det ju inte jobb, det är en arbetsmarknadsmässig åtgärd... :)). Nu åker jag snart tre och en halv mil norrut för att jobba helg på Preem-macken på Brahehus, sju kilometer norr om Gränna. På måndag är det tillbaka till Jula för ännu en veckas arbete + lite till. MEN! Jag har tydligen visat mig kompetent nog för att få jobba på riktigt när praktiken är över, det är ju positivt. Jag har fått ett 50% vik, så det är riktigt gött. Sommaren är grejad, så nu slipper man bekymra sig över det. Anledningen till det här offtopic-inlägget är att jag har inte fiskat alls, den här veckan. Ovant, obekvämt, okul. Missförstånd i kommunikationerna innebar ett slopat lakepass i torsdags, men förhoppningarna ligger på att Raggarjäveln från Nahammah vill ta en tureluring ut på Rocksjön i eftermiddag / kväll för lite lakedunkande i bottnen utanför kanalen. Med det får jag väl avsluta dagens update, tight lines bitches!

Dom fattiga uppdateringarna beror på ett fattigt fiske för tillfället. Tack vare veckans bedrifter på arbeit fick jag säga nejtack till bompass på Domsands isar i tisdags. Fisen och Raggarn var visst ute och borrade lake, men gick bet.

I helgen borde jag nog försöka ta mig ut någonstans bara på ren vilja, men jag kollade just vädret på yr... -18 på lördag, söndag landar det runt -7. Det blir nog finers det. En flytoverallmysdag på isen? Fotogenvärmare någon?

Såhär i grisvädrets tider får man ju utstå en del misär vädermässigt, frågan är hur länge man orkar hålla på med isfisket utan att det blir riktigt gammalt; hur gör ni uppe i norr egentligen? Vi sörlänningar är ju liksom inte vana vid att termometern visar blåa siffror ens i mitten av vintern, detta är nog den längsta "riktiga" vintern med snö och is som jag varit med om på många år.

Av någon sjukt smärtsam anledning har jag otroligt svårt att inte föreställa mig en vårdag i början av april, sittandes i gummibåten utanför en het vassvik vid någon sjö, tidigt på morgonen, dagg i luften, ljudet av fluglinan som skjuter genom öglorna...

Sen tittade jag ut genom fönstret. Snöfall. -2 grader. Bilen är helt igenfrusen. Åtta timmars arbetsdag.

FAAAAN!

I've got good news, and I've got bad news.

Dom bra nyheterna är att tack vare lite nerver, kyla, samarbete, bra vänner och bra utrustning så dog jag inte idag.

Dom dåliga nyheterna är att fiskepasset sket sig, och våra gamla fina rutiner och instinkter gick ut genom dörren idag och kommer aldrig tillbaka.

Tre glada pöjker gick ner mot Ramsjöns södra ände idag, med packning och kaffe och korv och grill för att fiska lite gös tänkte vi. Klockan var strax efter sex på morgonen, och vi har planerat och taggat hela veckan inför den här lilla turen på morgonen. Äntligen kommer vi fram till sjökanten. Tittar ut över isen och ser att det finns lite mörka fläckar här och var och tycker att vi har sån jäääävla flyt att det inte ligger massa snö på isen. Femtio meter ut ungefär börjar det knastra under fötterna, knaka oroväckande. Mange säger: "Jag tror det är dubbelisar.." Jag säger: "jo, det verkar så" och Martin instämmer, och vi promenerar glatt vidare. Dubbelisarna brukar aldrig bli så farliga såhär tidigt på året, 5-6 cm vatten i ett lager med en tunn isskorpa på och tjock ordentlig is under. En och en halv vecka tidigare borrade vi hål genom 35-40 cm is på norra änden av samma sjö, så vi kände oss säkra. Hundra meter längre ut på isen börjar det helt plötsligt kännas som om vi står på en trampolin, det sviktar lite under fötterna när vi rör oss vidare, och tänker väl att om man nu trampar igenom dubbelisen kommer vi ju bara landa tryggt på trettio centimeters kärnis under. Mange saktar ner lite och står och funderar på nåt, och jag trampar vidare framför honom och känner hur det knakar under fötterna, man känner liksom vibrationerna från isen under sig som om nåt håller på att ge sig. Stannar upp och gungar med knäna och märker att underlaget följer med i min svängning, jag åker 5-10 cm upp och ner, tar ett steg till och så är allt kallt och blött helt plötsligt.

Första instinkten är bara att komma upp, men nu har vi problem. Isen vi stod på är bara 2-3 cm tjock, och det finns ingenting under. Bara kallt, kallt vatten och med varje försök att ta sig upp så spräcker jag bara upp ny is. Jag försöker lägga upp överkroppen och det enda som händer är att jag agerar isbrytare, gång på gång. Martin hasar sig fram mot mig på mage och går igenom även han, men han har tur nog att lyckas slänga sig upp på tre millimeter tjockare is som bär honom. Den där panikkänslan som börjar bubbla djupt inne i bröstet blir inte mindre av att ryggsäcken med tre isfiskespön, kaffetermos, två vattenflaskor och småprylar börjar suga in vatten, och blir tyngre och tyngre med varje minut. kameran är redan dyngsur, jag ligger på mage med benen snett bakom/neråt under mig och flyter som en kork runt bröstet, men vattnet tränger in i flytoverallens fötter och armar. Kameraväskan hänger runt halsen och ena armen, men är vänd mot magen då jag har ryggsäcken på ryggen över båda axlarna, och jag försöker kränga av mig kameran först för att kunna lägga upp hela överkroppen på iskanten, men ryggsäckens axelband låser fast kameran och jag trasslar in mig lite. Samtidigt snackar Martin och Mange med mig hela tiden, och vi lugnar ner varandra, Mange börjar slita bort saker från pulkan samtidigt som Martin kastar sina isdobbar mot mig och jag ger det ett försök med dobbarna, med resultatet att jag slår igenom isen med dom vassa spetsarna och spräcker upp ännu mer is. Jag försöker lugna ner mig och tänka lite rationellt, ger upp hela idén med att lägga upp hela överkroppen på isen framför mig och lägger upp högerbenet på isen, och sen rullar jag upp samtidigt som jag sprider ut vikten av mig själv plus en ryggsäck, sammanlagt kanske 110 kilo nu allt som allt på en så stor yta som möjligt. Jag försöker andas djupt och kontrollerat, men inser att jag hyperventilerar, Martin skjuter bort pulkan till mig och jag tar tag i den, och samtidigt som han håller emot så häver jag mig fram med hjälp av den bort mot något säkrare is.

Vi reser oss och försöker samla ihop alla våra saker och går exakt samma väg tillbaka som vi gick dit, och tar oss land utan vidare äventyr. Det som gjorde allt så fruktansvärt panikframkallande för mig var framförallt mörkret, att man inte riktigt såg land, och att fingrarna domnade bort nästan med en gång och man förlorade i stort sett all kraft i händerna. Om man, Gud förbjude, hade gett sig ut ensam hade jag nog aldrig rett ut det där. Det kändes som om jag låg i det där vattnet i en halvtimme, men det var kanske ett par, på sin höjd fem minuter men det räckte.

När vi står uppe vid bilarna och tittar ut så ser vi i det lite begynnande dagsljuset att stora delar av isen, kanske 50% av sjön är mer eller mindre helt öppen i södra änden. Vi tittar på djupkartan i Manges iPhone och ser att det går ju två in- och utlopp här nere...

Vi satte oss hos mig och drack en kopp kaffe och försökte komma på vafan som brast, och det är det gamla vanliga felet man gör, man beter sig som ett flockdjur. Man kanske är lite nervös över isen trots att man vet att den var säker på ett annat ställe, men ingen annan fegar ur och då tänker inte jag heller göra det. Man intalar sig själv att det är säkert, för dom andra kan ju gå där så varför skulle inte jag kunna det?

Framförallt annat så gjorde vi bort oss. Helt och hållet, fullständigt råpuckat. Det ska räcka med att en gubbe säger att "jag tror inte att isen är OK..." så ska alla i gänget backa tillbaka.

Det enda positiva i hela den här historian är att jag numer litar stenhårt på min flytoverall. Jag vet att den håller mig över ytan när jag behöver det, jag vet hur det känns när den sätts på prov. För alla er som aldrig testat era overaller, det är fan hög tid att i en någorlunda kontrollerad miljö ta ett dopp. Positivt är även att dojorna höll pall för vattnet, blev såklart dyngsur efter en stund, men vattnet värmdes upp hyfsat kvickt.

Om man får vara lite materialistisk också såhär på lördagsmorgonen så har jag nu blivit av med både mobil och min systemkamera, vi får väl se om mobilen vill vakna till liv efter ett dygn på elementet, men jag har Cicis mobil istället, helt utan kontakter dock.

Edit: Vi ringde även till räddningstjänsten för att förvarna dom om att det finns en vak i Ramsjöns södra ände med ett par isdobbar liggande bredvid, så att dom kunde göra något åt det.. Jag ville inte riktigt åla tillbaka för att rädda dom, men jag fick tag på isborret i alla fall..... :D

Föreställ er att det är sommar. Inte ett moln på himlen, liten svag vind som blåser genom träden vid stranden. Bokdungen till höger släpper inte igenom så mycket sol, utan ger en sval skugga som du sitter under. Klockan är 19.15, och du har precis tänt grillen bakom dig. Du hör några humlor som jazzar runt i ängsblomstren vid sidan av vägen, fåglarna håller på att sjunga sig till ett slaganfall. Ute på sjön ser man mörten som går och plockar sländor eller mygg i ytan, små mjuka pussande vak underifrån, hundratals. Ibland ser man något lite tyngre som gör en liten virvel under ytan, en fena som spräcker ytskiktet och små plogar som följer efter mörtarna. Du lägger på ett par grillspett på glöden, det är fortfarande 22-23 grader i luften. Under tiden käket sköter sig självt plockar du upp kastnätet ur påsen, breder ut det, kollar maskorna så att inget har fastnat i den lilla livräddaren.. Två kast senare har du en hink full med småmört, 8-9 cm långa. Fjäll på händerna, ett ivrigt sprattlande när du häller över hinkens värdefulla innehåll i sumpen som ligger i vattenbrynet. Du riggar, sätter ihop spöt, drar flätlinan genom spöringarna, knyter på det hemliga supertacklet som alltid ger fisk.

Lägger upp grillspetten på en papperstallrik, slevar på potatissallad och värmer libabröd på den sista glöden i grillen. Varje tugga är en liten bit av himlen i munnen. Häller över kolen i eldplatsen vid ditt swim, lägger på ett par vedträn och jagar upp en brasa för att myggen ska hålla sig borta.

Tacklar upp första mörten på riggen, kontrollerar att flötet löper på huvudlinan, att sänkena sitter där dom ska. Första utkastet, mörten flyger all världens väg åt vänster, en liten svordom slipper ut mellan läpparna, du vevar in, riggar om, kastar ut. Rakt i strömfåran, helt perfekt. Du sätter spöt i banksticken, kollar ut över vattnet och letar efter tecken på liv. Knäcker en folköl, petar runt lite i elden och tittar förstrött upp på flötet.. som inte är där. Dyker ner på spöt, svingar upp det i ett mothugg och dom första stötarna fortplantar sig via flätlinan upp i toppöglan på spöt som bara vill ner ner ner till botten, till tryggheten. Abborren stirrar, rusar konstant neråt, alltid neråt för att ta sig bort från ytskiktet och gäddorna. Efter en lite dramatisk landning när abborren hoppar ur håven och fortsätter jobba sig utåt igen krokar du försiktigt av trekroken som sitter i läppen. Färgerna glänser i den sista solen, dom röda fenorna spelar oavbrutet och abborren reser sin ryggfena som en utmaning; den slutar aldrig kriga, den här kämpen. Sen en försiktig återutsättning, och dom magnifika färgerna skimrar i vattnet, som rubiner, jade och smaragd på en och samma gång. Du känner hur gälarna pulserar under dina fingrar, dom intensivt röda gälbågarna lyser nästan fluorescerande, och du släpper fisken som sakta rör sig utåt djupet igen. En sista glimt av blixtrande grönt och sen är den borta.

Ny mört, nytt utlägg, nytt hugg, ända tills dess att solen har gått ner helt och hållet, då hela skåespelet stängs av tvärt och allt somnar in.

Nu vill jag nog att det ska bli sommar igen. Fixa? Snälla?

Jo, nu är det isfiske som gäller.

Det skiter sig dock hela tiden.

Tänker inte uppdatera förrän jag lyckas med ett pass.



Så det kan dröja, hörni...

... och julen firas i blekinge i år. Vi hörs efter helgen!

Igår tog jag, Tintin och Mange dom första darrande stegen på isarna kring Jönköping. Jag laggade bakom lite och försökte kränga på mig flytoverallen stående på ett ben och hetsade mig själv att komma ner till isen så fort som möjligt, fiskesuget låg på max. När jag till slut kommer nerstudsande till sjön ser jag hur mange redan borrat ett hål och börjat på ett andra, den lilla hyperaktiva smurfen.

Jag kommer ner precis när skäret går ner i isen och jag hör hur han max kan ta sex rotationer innan han är igenom. Tintin tittar på mange. Mange tittar på mig. Jag tittar på Tintin, som långsamt börjar backa bort. Isen är max fyra centimeter tjock och vi bestämmer där och då att vi håller oss inne vid kanterna för dagen...

Tio minuter senare har vi gått runt den lilla pölen och dunkar balansare och blänken i botten, för dagen på grund av ovett och oförberedelser icke agnade beten, och väntar på hugget. Mange rycker till lite i spöt och inser att han bommat ett hugg, och det var det mest spännande som hände på två timmar. Jag fick i alla fall chansen att prova mitt nyinköpta flugspö modell Bromanodell Gamma, #7-8. En riktigt härlig upplevelse, kändes som om det fanns rygg bakom klingan i alla fall. Ska bli riktigt spännande att kämpa med gurkorna i vår. Det gäller att vara ute i tid....

Idag var jag och Tintin, revanschsugna från gårdagen, på väg upp till Pool of Doom återigen då vi kör förbi Västersjön, solen lyser över hela vinterlandskapet och jag nitar på bromsen.

jag: - "Fan, ska vi inte testa Västersjön istället.. Det är ju så vackert nu..?"
Tintin (tittar ut...): "joooo... jo.. Jo! Det gör vi."

Sagt och gjort, bilen parkeras, prylar plockas fram, flytoverall kläs på och det nya isborret från Biltema (skäms) plockas fram ur kartongen. Vi borrar några hål och börjar dona lite med våra prylar. Jag har nåt pill på pirken, men inget fastnar riktigt. Vi huttrar, stampar runt lite och försöker hålla oss varma.

MMS-ade denna bilden till Mange, sittande på jobbet.

Jag byter till en rödvit balansare istället, släpper ner den i hålet och ut ur ingenstans klipper en abborre på i nedsläppet. Får upp den på isen efter lite stök i hålet och beslutar kvickt att den ska bli middag.


Efter 10 minuter i -14 grader är middagen stel.

All in all var det en väldigt härlig dag ute i friska luften, även om man måste medge att man är rätt störd i hela huvudet som frivilligt fryser häcken av sig för en enda abborre.

Den smakade för övrigt väldigt gott... :)

Jag borde veta bättre än att försöka ge mig ut och meta lake när termometern säger -5 och snön yr ordentligt utanför. Dumheterna fortsatte. Första anhalten var Huskvarnaån, nere vid båthusen, 30 meter från Vättern. Det lät som om jag stod bredvid ett vattenfall när jag klev ur bilen, efter 10 sekunder var jag stelfrusen när jag försökte klättra in i flytoverallen. Väl påbyltad med kläder och allt började jag försöka rigga feederspöt. Swiwelbaren som håller sänket borta från huvudlinan hade legat i en liten fuktig låda ett dygn i bilen, vilket innebar att den var genomfrusen. Efter 10 minuters försiktig behandling med kroppsvärme och försök att blåsa ut skiten gav jag upp och bestämde mig för att istället knyta sänket direkt på tafsen med kirurgknutar. Smärta.


Mange dyker upp, färdigriggad som vanligt och ser lite skeptiskt på drivisen som flyter omkring i ån. Jag säger att det är nog bara snö som lagt sig på ytan. Allt var riggat och klart tittar jag också lite skeptiskt på drivisen som inte alls är någon snö som flyter omkring i ån, det är rejält tryck på strömmen denna kalla kväll, lägger ut linan och sänket på 50 gram dunsar i botten, igen, och igen, och igen. Fan. Det nyper inte. När det till slut har hakat fast i någonting så att tacklet stannar på ett och samma ställe kommer första isflaket och drar iväg linan. Veva upp, kasta ut, vänta, mer is. Om och om igen. Det smäller till i åbrinken då och då, och vi ser enorma isflak som slår in i varandra. Det här är inte fiske ens en gång, det är bara idioti.

Vi bestämmer oss rätt omgående för att skita i åa för dagen och åker istället upp till Smedbyparken, längre uppströms för att ge pyttelakarna en match. Väl uppe i parken märker vi att det inte alls är lika mycket kringflytande isblock, men det blåser desto jävligare av någon märklig anledning. Vi lägger ut spöna, snackar skit, dricker kaffe och försöker stå emot kylan och blåsten. Mange lyckas kroka en miniatyrlake utan att han ens märker det själv, vi dricker lite mer kaffe och missar några hugg. Till slut inser vi att det nog inte blir roligare än så här för kvällen och beger oss hemåt. Det tar två timmar innan jag slutar frysa om händerna, och jag har nog kommit till insikt om att det här var nog sista metepasset för året. 17 december. Rätt OK... Året verkar gå mot sitt slut i en isbeklädnad, så om ett par dagar kan vi nog ge oss ut och pimpelfiska istället :)

VARNING!




Det du kommer att få se nu kommer att förändra hela din attityd till det svenska samhället, den svenska mentaliteten och klimatfrågan helt och hållet. Kom ihåg nu att du läste detta här först, eller, nästan. Detta är alltså ren och skär fakta.





Lars Johan Hierta vänder sig i sin grav varje gång Aftonbladet går i tryck nu för tiden. Fyfan vilken jävla skittidning, att dom ens bemödar sig med att spendera personaltimmar på att producera sån här jävla DYNGA.

Igår fick jag äntligen besöka det ultrahemliga lakestället of Doom för första gången. Mange har varit lite tveksam till att avslöja det, trots bastukvällar, öldrickning, pungskjutning med slangbellor... Jag förstår varför faktiskt, och ni kommer också förstå alldeles strax. Vi åkte neråt hela gänget minus Björn igår för att satsa på lake igen. Jag hade absolut inga förväntningar utan köpte lite godis och softade ner söderut. Väl framme inser jag varför jag köpte flytoverall, det är bitande kallt ute och riktigt fuktigt.

Frosten knastrar under fötterna när jag dyker ner i overallen och plockar ur spöna ur bilen... Det är fullmåne, så vi har ledljus även utan pannlamporna, det är lite spöklikt i det kalla skenet, men mest är det otroligt jävla askallt. Fingrarna domnar bort på två minuter när jag försöker knyta grinnerknutar mot jättekalla lekanden. Jag sticker mig i fingret när jag trär på bete, jag får galet ont i handen av att flytta stolen i metall... Ingenting är jättekul. Sätter mina banksticks mellan Martin och Tintin, lakekungarna -08 och tänker att jag har en bra placering, mitt i vattnet. Dänger ut första tacklet medan jag börjar rigga det andra och klaga över att jag fryser. Hinner inte mer än vända ryggen till när Martin säger lite lugnt bakom mig; "Du.. Peter.. Du har nog hugg där..." Jag går fram till spöt som ligger med slaklina och allt och tittar på toppen som vandrar upp, ner, upp, ner... Dra åt helvete! Sätter mothugget direkt och det är en fin tyngd i andra änden.


Flytoverallpojkar

Martin håvar efter en hyfsat odramatisk fight någonting som ser ut som en lake kring 1.5 enligt mig själv. Mange bara skakar på huvudet och suckar. Vi lyfter in henne, för det är en flicka med rom i buken, och väger henne i håven till 4.5 kilo. Mina ögon sticker ut ur huvudet när jag inser att hon borde gå över tre pannor i alla fall, med lite tur när man räknar bort håven... Håven visar sig senare väga 1200 gram, så 3.300 gram ligger mitt nya personbästa på. Yay!

Bilder då:


Tjockis!



Det är ju inte sista gången jag vill åka ner dit precis... Kvällen slutade med att alla fick fisk faktiskt, det är inte alltid det händer. Mange tog en på 1800-1900 nåt och Martin och Tintin fick varsin junior. Oavsett vikt är det riktigt kul när alla får känna spögung!

Snart blir det rematch, då ska jag över 4 kilo ;)

Här har ni precis det jag pratade om ett par inlägg bakåt i tiden. Martin Falklind läser lusen av vattenkraftsbolagen, och det på ett otroligt sakligt och bra sätt dessutom. Hur kan folk INTE reagera på det här!? Hur kan man inte se vilken lögn det är; och framförallt - hur kan man gå på myten om att man skulle kunna paddla kajak i forsar med utbyggda vattenkraftverk?! HUR?!

Har vi blivit så här naiva i det här landet att vi går på världens enklaste PR-trick? Släng in lite häftiga tendenser i reklamen; en reklamfilm med mycket oväsen, coola naturscener, någon som tjoar och ylar lite och vi köper det rakt av? Är vi så puckade?

Jag är en 80-talist, så jag har så klart Tjernobyl i färskt minne, med skräckrapporter om brandmän som "bara" fick skyffla jord på en exponerad glödande reaktorhärd i 90 sekunder, men dog av strålskador på väg därifrån i helikoptern. Men samtidigt... Det var Sovjetunionen. Och för snart 30 år sedan... Det borde ha skett en del förbättringar inom tekniken sedan dess.

Annars såg jag ett rätt intressant program på Discovery häromdagen där man använde stora arrays av paraboler med trettiotalet speglar som reflekterade solljuset in i en generator. Tydligen alstrade dom 6 parabolerna tillräckligt med ström för att försörja en medelstor amerikansk stad (med allt vad det innebär med "central air", stair masters, diverse TV-shopprodukter... inga fördomar här inte) med ström för ett par dagar, och det är bara sex paraboler....

Tidvattnet går ju precis lika bra att använda som strömförsörjning, det gör dom visst med stor framgång i Engelska kanalen.

Ja, jag vet inte så noga. Allt jag vet är att dom här kraftverken, i Indalsälven, är miljöbovar. Och dom ska bort. Nu.

Alltså, jag måste säga någonting här nu. Det har pågått länge, dom här tankarna hos mig, och jag skäms nästan lite för det. Det är såhär att jag har nog tappat lite av mina känslor för dig, och tolka mig rätt nu. Det är inte dig det är fel på, jag är säker på att dom flesta där ute tycker att du är skitrolig och snygg, och säkerligen en charmant kompanjon genom livet, men jag vet inte om du är helt rätt för mig, liksom.

Du tycker om vissa färger, jag gillar andra. Du är liksom lite som en sån där gäst man får över ibland när man ska placera dig vid ett middagsbord, man vet inte riktigt hur man ska hantera dig och man är alltid livrädd för att du ska hamna bredvid någon man verkligen tycker om, med risk för att du kanske tar över helt och hållet.

Vi har haft ett par trevliga ögonblick ihop, korta intensiva kärleksmöten, men jag kan fan inte fundera ut riktigt hur fan du är funtad. Ena minuten är du tokhet och vill bara finnas där för mina ögon, i nästa stund ignorerar du mig fullständigt. Vad jag än bjuder dig på ratar du mig, och du får faktiskt mig att tvivla på mig själv och det tolererar jag inte. Dessutom är du sjukt dyr i drift, ännu en sak som inte riktigt går ihop med mig.

När vi ändå är inne på dina dåliga egenskaper tycker jag att du är rätt överreklamerad, du smakar faktiskt aldrig mer än du kostar, och nej, jag ljuger inte när jag säger att det finns otroligt många andra jag värdesätter högre än dig.

Så, tyvärr regnbågen, så måste nog våra vägar skiljas här. Vi försökte så länge vi kunde, men jag får nog sikta på andra saker än dig framöver.

GE FAN I VÅRA JÄVLA VATTEN, ERA AS!

Vattenkraftslobbyn når nya absurda nivåer, nu med Jämtkraft och deras reklam om ursprungsmärkt el; att man ska kunna välja varifrån din el ska komma. Det är ett häftigt inslag i radioreklamen där en man står utmed en fors och vrålar in i micken att du kan välja mellan DUVED! HISSMOFORS! ELLER NÄSAFORSEN!!!

I bakgrunden brusar vatten och det hela låter ju fantastiskt vackert.

Det här är en mer rättvis bild av Hissmofors kraftstation:



är det verkligen såhär vi vill ha det? I stort sett alla våra svenska forsar har blivit utsmyckade med dom här vackra betongkomplexen, ofta på tidigt 1900-tal, och sedan har man skrivit kontrakt som är otroligt förmånliga för kraftbolagen, som egentligen ger dom vilka rättigheter som helst.

Här i Jönköping har vi ett par tre bra exempel på hur vattenkraften förstör både natur och fritidsliv. Förra året tömdes Landsjön i Kaxholmen nordöst om Jönköping på vatten rejält, ytan sänktes med en meter, ställen som tidigare varit naturliga ståndplatser för gäddan försvann och ersattes med ett ogenomträngligt lager av nate. Fågellivet blomstrade ett kort tag, tills dom också insåg att något var fel. Syrehalten i sjön förändrades på grund av att bottenvattnet slutade cirkulera upp till ytskiktet, och fisket slogs ut, mer eller mindre. Protester började höras i lokalmedia, då båtägare kom ner till sjön bara för att upptäcka att deras nyilagda båtar som en vecka tidigare låg och guppade vid bryggan nu låg på sandbottnen, och vattnet var tio meter bort. Den helt nya iläggningsplatsen för båtarna som restaurerats för fiskekortspengar blev i ett slag helt värdelös då en sandrevel uppstod 10 meter ut från rampen. Detta i sin tur gjorde att man kunde lägga i båten som vanligt, men sen fick man kliva i sjön för att bära båten över det lilla revet i vassgluggen utanför.



Stöd kampanjen "Ge fan i våra vatten!" och engagera er på http://www.fiskejournalen.se

Tack för mig.