Bompassens okrönta konung

... och julen firas i blekinge i år. Vi hörs efter helgen!

Igår tog jag, Tintin och Mange dom första darrande stegen på isarna kring Jönköping. Jag laggade bakom lite och försökte kränga på mig flytoverallen stående på ett ben och hetsade mig själv att komma ner till isen så fort som möjligt, fiskesuget låg på max. När jag till slut kommer nerstudsande till sjön ser jag hur mange redan borrat ett hål och börjat på ett andra, den lilla hyperaktiva smurfen.

Jag kommer ner precis när skäret går ner i isen och jag hör hur han max kan ta sex rotationer innan han är igenom. Tintin tittar på mange. Mange tittar på mig. Jag tittar på Tintin, som långsamt börjar backa bort. Isen är max fyra centimeter tjock och vi bestämmer där och då att vi håller oss inne vid kanterna för dagen...

Tio minuter senare har vi gått runt den lilla pölen och dunkar balansare och blänken i botten, för dagen på grund av ovett och oförberedelser icke agnade beten, och väntar på hugget. Mange rycker till lite i spöt och inser att han bommat ett hugg, och det var det mest spännande som hände på två timmar. Jag fick i alla fall chansen att prova mitt nyinköpta flugspö modell Bromanodell Gamma, #7-8. En riktigt härlig upplevelse, kändes som om det fanns rygg bakom klingan i alla fall. Ska bli riktigt spännande att kämpa med gurkorna i vår. Det gäller att vara ute i tid....

Idag var jag och Tintin, revanschsugna från gårdagen, på väg upp till Pool of Doom återigen då vi kör förbi Västersjön, solen lyser över hela vinterlandskapet och jag nitar på bromsen.

jag: - "Fan, ska vi inte testa Västersjön istället.. Det är ju så vackert nu..?"
Tintin (tittar ut...): "joooo... jo.. Jo! Det gör vi."

Sagt och gjort, bilen parkeras, prylar plockas fram, flytoverall kläs på och det nya isborret från Biltema (skäms) plockas fram ur kartongen. Vi borrar några hål och börjar dona lite med våra prylar. Jag har nåt pill på pirken, men inget fastnar riktigt. Vi huttrar, stampar runt lite och försöker hålla oss varma.

MMS-ade denna bilden till Mange, sittande på jobbet.

Jag byter till en rödvit balansare istället, släpper ner den i hålet och ut ur ingenstans klipper en abborre på i nedsläppet. Får upp den på isen efter lite stök i hålet och beslutar kvickt att den ska bli middag.


Efter 10 minuter i -14 grader är middagen stel.

All in all var det en väldigt härlig dag ute i friska luften, även om man måste medge att man är rätt störd i hela huvudet som frivilligt fryser häcken av sig för en enda abborre.

Den smakade för övrigt väldigt gott... :)

Jag borde veta bättre än att försöka ge mig ut och meta lake när termometern säger -5 och snön yr ordentligt utanför. Dumheterna fortsatte. Första anhalten var Huskvarnaån, nere vid båthusen, 30 meter från Vättern. Det lät som om jag stod bredvid ett vattenfall när jag klev ur bilen, efter 10 sekunder var jag stelfrusen när jag försökte klättra in i flytoverallen. Väl påbyltad med kläder och allt började jag försöka rigga feederspöt. Swiwelbaren som håller sänket borta från huvudlinan hade legat i en liten fuktig låda ett dygn i bilen, vilket innebar att den var genomfrusen. Efter 10 minuters försiktig behandling med kroppsvärme och försök att blåsa ut skiten gav jag upp och bestämde mig för att istället knyta sänket direkt på tafsen med kirurgknutar. Smärta.


Mange dyker upp, färdigriggad som vanligt och ser lite skeptiskt på drivisen som flyter omkring i ån. Jag säger att det är nog bara snö som lagt sig på ytan. Allt var riggat och klart tittar jag också lite skeptiskt på drivisen som inte alls är någon snö som flyter omkring i ån, det är rejält tryck på strömmen denna kalla kväll, lägger ut linan och sänket på 50 gram dunsar i botten, igen, och igen, och igen. Fan. Det nyper inte. När det till slut har hakat fast i någonting så att tacklet stannar på ett och samma ställe kommer första isflaket och drar iväg linan. Veva upp, kasta ut, vänta, mer is. Om och om igen. Det smäller till i åbrinken då och då, och vi ser enorma isflak som slår in i varandra. Det här är inte fiske ens en gång, det är bara idioti.

Vi bestämmer oss rätt omgående för att skita i åa för dagen och åker istället upp till Smedbyparken, längre uppströms för att ge pyttelakarna en match. Väl uppe i parken märker vi att det inte alls är lika mycket kringflytande isblock, men det blåser desto jävligare av någon märklig anledning. Vi lägger ut spöna, snackar skit, dricker kaffe och försöker stå emot kylan och blåsten. Mange lyckas kroka en miniatyrlake utan att han ens märker det själv, vi dricker lite mer kaffe och missar några hugg. Till slut inser vi att det nog inte blir roligare än så här för kvällen och beger oss hemåt. Det tar två timmar innan jag slutar frysa om händerna, och jag har nog kommit till insikt om att det här var nog sista metepasset för året. 17 december. Rätt OK... Året verkar gå mot sitt slut i en isbeklädnad, så om ett par dagar kan vi nog ge oss ut och pimpelfiska istället :)

VARNING!




Det du kommer att få se nu kommer att förändra hela din attityd till det svenska samhället, den svenska mentaliteten och klimatfrågan helt och hållet. Kom ihåg nu att du läste detta här först, eller, nästan. Detta är alltså ren och skär fakta.





Lars Johan Hierta vänder sig i sin grav varje gång Aftonbladet går i tryck nu för tiden. Fyfan vilken jävla skittidning, att dom ens bemödar sig med att spendera personaltimmar på att producera sån här jävla DYNGA.

Igår fick jag äntligen besöka det ultrahemliga lakestället of Doom för första gången. Mange har varit lite tveksam till att avslöja det, trots bastukvällar, öldrickning, pungskjutning med slangbellor... Jag förstår varför faktiskt, och ni kommer också förstå alldeles strax. Vi åkte neråt hela gänget minus Björn igår för att satsa på lake igen. Jag hade absolut inga förväntningar utan köpte lite godis och softade ner söderut. Väl framme inser jag varför jag köpte flytoverall, det är bitande kallt ute och riktigt fuktigt.

Frosten knastrar under fötterna när jag dyker ner i overallen och plockar ur spöna ur bilen... Det är fullmåne, så vi har ledljus även utan pannlamporna, det är lite spöklikt i det kalla skenet, men mest är det otroligt jävla askallt. Fingrarna domnar bort på två minuter när jag försöker knyta grinnerknutar mot jättekalla lekanden. Jag sticker mig i fingret när jag trär på bete, jag får galet ont i handen av att flytta stolen i metall... Ingenting är jättekul. Sätter mina banksticks mellan Martin och Tintin, lakekungarna -08 och tänker att jag har en bra placering, mitt i vattnet. Dänger ut första tacklet medan jag börjar rigga det andra och klaga över att jag fryser. Hinner inte mer än vända ryggen till när Martin säger lite lugnt bakom mig; "Du.. Peter.. Du har nog hugg där..." Jag går fram till spöt som ligger med slaklina och allt och tittar på toppen som vandrar upp, ner, upp, ner... Dra åt helvete! Sätter mothugget direkt och det är en fin tyngd i andra änden.


Flytoverallpojkar

Martin håvar efter en hyfsat odramatisk fight någonting som ser ut som en lake kring 1.5 enligt mig själv. Mange bara skakar på huvudet och suckar. Vi lyfter in henne, för det är en flicka med rom i buken, och väger henne i håven till 4.5 kilo. Mina ögon sticker ut ur huvudet när jag inser att hon borde gå över tre pannor i alla fall, med lite tur när man räknar bort håven... Håven visar sig senare väga 1200 gram, så 3.300 gram ligger mitt nya personbästa på. Yay!

Bilder då:


Tjockis!



Det är ju inte sista gången jag vill åka ner dit precis... Kvällen slutade med att alla fick fisk faktiskt, det är inte alltid det händer. Mange tog en på 1800-1900 nåt och Martin och Tintin fick varsin junior. Oavsett vikt är det riktigt kul när alla får känna spögung!

Snart blir det rematch, då ska jag över 4 kilo ;)

Här har ni precis det jag pratade om ett par inlägg bakåt i tiden. Martin Falklind läser lusen av vattenkraftsbolagen, och det på ett otroligt sakligt och bra sätt dessutom. Hur kan folk INTE reagera på det här!? Hur kan man inte se vilken lögn det är; och framförallt - hur kan man gå på myten om att man skulle kunna paddla kajak i forsar med utbyggda vattenkraftverk?! HUR?!

Har vi blivit så här naiva i det här landet att vi går på världens enklaste PR-trick? Släng in lite häftiga tendenser i reklamen; en reklamfilm med mycket oväsen, coola naturscener, någon som tjoar och ylar lite och vi köper det rakt av? Är vi så puckade?

Jag är en 80-talist, så jag har så klart Tjernobyl i färskt minne, med skräckrapporter om brandmän som "bara" fick skyffla jord på en exponerad glödande reaktorhärd i 90 sekunder, men dog av strålskador på väg därifrån i helikoptern. Men samtidigt... Det var Sovjetunionen. Och för snart 30 år sedan... Det borde ha skett en del förbättringar inom tekniken sedan dess.

Annars såg jag ett rätt intressant program på Discovery häromdagen där man använde stora arrays av paraboler med trettiotalet speglar som reflekterade solljuset in i en generator. Tydligen alstrade dom 6 parabolerna tillräckligt med ström för att försörja en medelstor amerikansk stad (med allt vad det innebär med "central air", stair masters, diverse TV-shopprodukter... inga fördomar här inte) med ström för ett par dagar, och det är bara sex paraboler....

Tidvattnet går ju precis lika bra att använda som strömförsörjning, det gör dom visst med stor framgång i Engelska kanalen.

Ja, jag vet inte så noga. Allt jag vet är att dom här kraftverken, i Indalsälven, är miljöbovar. Och dom ska bort. Nu.