ismete ftw!
Ismetepass idag på Landsjön tillsammans med nytillkomna medlemmen Anders SG Bottenhugg, det bjöds på korv, kaffe och lite gädda för en gångs skull!
När jag åkte hemifrån Torsgatan visade termometern i lägenheten på -12.3, rätt kallt dårå. Väl nere i bilen visade nästa termometer -14 när jag körde ut från Huskvarna. När jag hämtade Tintin på Öster så var vi nere i -15. I Gisebo på väg ut mot Landsjön sjönk det ner till -17 och när vi stannade bilen vid sjön blinkade dom två siffrorna på -18. Käckt.
Första stunden var det så kallt ute på sjön att jag nästan höll på att vända innan jag riggat första spöt. Dom underbara fantastiska vantarna från ÖoB som jag annekterat från Tintin låg såklart kvar i Fisens baksäte, där jag glömde dom efter ismetepasset på Ramsjön sist. Där gör dom nog inte alls lika mycket nytta som på mina händer.
Näshåren krullar ihop sig av förtvivlan, allting täcks snabbt av lite is och så ska man börja borra och hålla på.. ja herre jävlar... Anders ställde upp med assistans, och vi fick snabbt in en schysst rutin och borrade enkelt tre hål i en pyramidform med hjälp av hans lilla lilla UR-borr, 100 eller 110 mm klinga med nya skär, och sen sågade vi upp små vakar med hjälp av issågen. Gick riktigt, riktigt smidigt. Det är lite önskelista på gång här känner jag... När så allt var riggat och klart blev det såklart kaffepaus och ett par fäll på gubbarnas angeldon, såklart riggade med den åh så hatade angelkroken...
Anders hade lite oflyt med mothuggen och gick från lite skeptisk till ren motståndare till dom där triangelformade eländena, och han lovade att inhandla ismetespön och köra trekrokstackel i fortsättningen.
Fällen kom med jämna mellanrum dock, tre fyra mindre gäddor fick syna ovansidan av isen, någon på 4.8 fick gå tillbaka och några mindre fick hänga med hem som middag, då det ÄNTLIGEN fäller på ett av mina ismetespön... Någonstans gick tankegångarna fel igårkväll när jag riggade spöna då jag tog ett par av göstacklen och knöt på, och väl framme vid isen på morgonen var jag inte sådär hemskt sugen att knyta clinchknut i 19 minusgrader, så det fick gå... Så där stod jag med hugg på "fel" spö riggat med fluorocarbon, och ja; såhär gick det:
6.1 kilo, skaplig isgädda och årsbästa med god marginal.
Och såhär såg det ut när hon fick gå tillbaka:
En viss lycka när allt gick bra. :)
Skönt att vara hemma nu i alla fall, nu blir det inget fiske förrän helgen v. 6, 13-14 februari på grund av jobb. Så kan det bli!
När jag åkte hemifrån Torsgatan visade termometern i lägenheten på -12.3, rätt kallt dårå. Väl nere i bilen visade nästa termometer -14 när jag körde ut från Huskvarna. När jag hämtade Tintin på Öster så var vi nere i -15. I Gisebo på väg ut mot Landsjön sjönk det ner till -17 och när vi stannade bilen vid sjön blinkade dom två siffrorna på -18. Käckt.
Första stunden var det så kallt ute på sjön att jag nästan höll på att vända innan jag riggat första spöt. Dom underbara fantastiska vantarna från ÖoB som jag annekterat från Tintin låg såklart kvar i Fisens baksäte, där jag glömde dom efter ismetepasset på Ramsjön sist. Där gör dom nog inte alls lika mycket nytta som på mina händer.
Näshåren krullar ihop sig av förtvivlan, allting täcks snabbt av lite is och så ska man börja borra och hålla på.. ja herre jävlar... Anders ställde upp med assistans, och vi fick snabbt in en schysst rutin och borrade enkelt tre hål i en pyramidform med hjälp av hans lilla lilla UR-borr, 100 eller 110 mm klinga med nya skär, och sen sågade vi upp små vakar med hjälp av issågen. Gick riktigt, riktigt smidigt. Det är lite önskelista på gång här känner jag... När så allt var riggat och klart blev det såklart kaffepaus och ett par fäll på gubbarnas angeldon, såklart riggade med den åh så hatade angelkroken...
Anders hade lite oflyt med mothuggen och gick från lite skeptisk till ren motståndare till dom där triangelformade eländena, och han lovade att inhandla ismetespön och köra trekrokstackel i fortsättningen.
Fällen kom med jämna mellanrum dock, tre fyra mindre gäddor fick syna ovansidan av isen, någon på 4.8 fick gå tillbaka och några mindre fick hänga med hem som middag, då det ÄNTLIGEN fäller på ett av mina ismetespön... Någonstans gick tankegångarna fel igårkväll när jag riggade spöna då jag tog ett par av göstacklen och knöt på, och väl framme vid isen på morgonen var jag inte sådär hemskt sugen att knyta clinchknut i 19 minusgrader, så det fick gå... Så där stod jag med hugg på "fel" spö riggat med fluorocarbon, och ja; såhär gick det:
6.1 kilo, skaplig isgädda och årsbästa med god marginal.
Och såhär såg det ut när hon fick gå tillbaka:
En viss lycka när allt gick bra. :)
Skönt att vara hemma nu i alla fall, nu blir det inget fiske förrän helgen v. 6, 13-14 februari på grund av jobb. Så kan det bli!
Abstinens, återigen...
Dom fattiga uppdateringarna beror på ett fattigt fiske för tillfället. Tack vare veckans bedrifter på arbeit fick jag säga nejtack till bompass på Domsands isar i tisdags. Fisen och Raggarn var visst ute och borrade lake, men gick bet.
I helgen borde jag nog försöka ta mig ut någonstans bara på ren vilja, men jag kollade just vädret på yr... -18 på lördag, söndag landar det runt -7. Det blir nog finers det. En flytoverallmysdag på isen? Fotogenvärmare någon?
Såhär i grisvädrets tider får man ju utstå en del misär vädermässigt, frågan är hur länge man orkar hålla på med isfisket utan att det blir riktigt gammalt; hur gör ni uppe i norr egentligen? Vi sörlänningar är ju liksom inte vana vid att termometern visar blåa siffror ens i mitten av vintern, detta är nog den längsta "riktiga" vintern med snö och is som jag varit med om på många år.
Av någon sjukt smärtsam anledning har jag otroligt svårt att inte föreställa mig en vårdag i början av april, sittandes i gummibåten utanför en het vassvik vid någon sjö, tidigt på morgonen, dagg i luften, ljudet av fluglinan som skjuter genom öglorna...
Sen tittade jag ut genom fönstret. Snöfall. -2 grader. Bilen är helt igenfrusen. Åtta timmars arbetsdag.
FAAAAN!
I helgen borde jag nog försöka ta mig ut någonstans bara på ren vilja, men jag kollade just vädret på yr... -18 på lördag, söndag landar det runt -7. Det blir nog finers det. En flytoverallmysdag på isen? Fotogenvärmare någon?
Såhär i grisvädrets tider får man ju utstå en del misär vädermässigt, frågan är hur länge man orkar hålla på med isfisket utan att det blir riktigt gammalt; hur gör ni uppe i norr egentligen? Vi sörlänningar är ju liksom inte vana vid att termometern visar blåa siffror ens i mitten av vintern, detta är nog den längsta "riktiga" vintern med snö och is som jag varit med om på många år.
Av någon sjukt smärtsam anledning har jag otroligt svårt att inte föreställa mig en vårdag i början av april, sittandes i gummibåten utanför en het vassvik vid någon sjö, tidigt på morgonen, dagg i luften, ljudet av fluglinan som skjuter genom öglorna...
Sen tittade jag ut genom fönstret. Snöfall. -2 grader. Bilen är helt igenfrusen. Åtta timmars arbetsdag.
FAAAAN!
Historiens kortaste fiskepass.
I've got good news, and I've got bad news.
Dom bra nyheterna är att tack vare lite nerver, kyla, samarbete, bra vänner och bra utrustning så dog jag inte idag.
Dom dåliga nyheterna är att fiskepasset sket sig, och våra gamla fina rutiner och instinkter gick ut genom dörren idag och kommer aldrig tillbaka.
Tre glada pöjker gick ner mot Ramsjöns södra ände idag, med packning och kaffe och korv och grill för att fiska lite gös tänkte vi. Klockan var strax efter sex på morgonen, och vi har planerat och taggat hela veckan inför den här lilla turen på morgonen. Äntligen kommer vi fram till sjökanten. Tittar ut över isen och ser att det finns lite mörka fläckar här och var och tycker att vi har sån jäääävla flyt att det inte ligger massa snö på isen. Femtio meter ut ungefär börjar det knastra under fötterna, knaka oroväckande. Mange säger: "Jag tror det är dubbelisar.." Jag säger: "jo, det verkar så" och Martin instämmer, och vi promenerar glatt vidare. Dubbelisarna brukar aldrig bli så farliga såhär tidigt på året, 5-6 cm vatten i ett lager med en tunn isskorpa på och tjock ordentlig is under. En och en halv vecka tidigare borrade vi hål genom 35-40 cm is på norra änden av samma sjö, så vi kände oss säkra. Hundra meter längre ut på isen börjar det helt plötsligt kännas som om vi står på en trampolin, det sviktar lite under fötterna när vi rör oss vidare, och tänker väl att om man nu trampar igenom dubbelisen kommer vi ju bara landa tryggt på trettio centimeters kärnis under. Mange saktar ner lite och står och funderar på nåt, och jag trampar vidare framför honom och känner hur det knakar under fötterna, man känner liksom vibrationerna från isen under sig som om nåt håller på att ge sig. Stannar upp och gungar med knäna och märker att underlaget följer med i min svängning, jag åker 5-10 cm upp och ner, tar ett steg till och så är allt kallt och blött helt plötsligt.
Första instinkten är bara att komma upp, men nu har vi problem. Isen vi stod på är bara 2-3 cm tjock, och det finns ingenting under. Bara kallt, kallt vatten och med varje försök att ta sig upp så spräcker jag bara upp ny is. Jag försöker lägga upp överkroppen och det enda som händer är att jag agerar isbrytare, gång på gång. Martin hasar sig fram mot mig på mage och går igenom även han, men han har tur nog att lyckas slänga sig upp på tre millimeter tjockare is som bär honom. Den där panikkänslan som börjar bubbla djupt inne i bröstet blir inte mindre av att ryggsäcken med tre isfiskespön, kaffetermos, två vattenflaskor och småprylar börjar suga in vatten, och blir tyngre och tyngre med varje minut. kameran är redan dyngsur, jag ligger på mage med benen snett bakom/neråt under mig och flyter som en kork runt bröstet, men vattnet tränger in i flytoverallens fötter och armar. Kameraväskan hänger runt halsen och ena armen, men är vänd mot magen då jag har ryggsäcken på ryggen över båda axlarna, och jag försöker kränga av mig kameran först för att kunna lägga upp hela överkroppen på iskanten, men ryggsäckens axelband låser fast kameran och jag trasslar in mig lite. Samtidigt snackar Martin och Mange med mig hela tiden, och vi lugnar ner varandra, Mange börjar slita bort saker från pulkan samtidigt som Martin kastar sina isdobbar mot mig och jag ger det ett försök med dobbarna, med resultatet att jag slår igenom isen med dom vassa spetsarna och spräcker upp ännu mer is. Jag försöker lugna ner mig och tänka lite rationellt, ger upp hela idén med att lägga upp hela överkroppen på isen framför mig och lägger upp högerbenet på isen, och sen rullar jag upp samtidigt som jag sprider ut vikten av mig själv plus en ryggsäck, sammanlagt kanske 110 kilo nu allt som allt på en så stor yta som möjligt. Jag försöker andas djupt och kontrollerat, men inser att jag hyperventilerar, Martin skjuter bort pulkan till mig och jag tar tag i den, och samtidigt som han håller emot så häver jag mig fram med hjälp av den bort mot något säkrare is.
Vi reser oss och försöker samla ihop alla våra saker och går exakt samma väg tillbaka som vi gick dit, och tar oss land utan vidare äventyr. Det som gjorde allt så fruktansvärt panikframkallande för mig var framförallt mörkret, att man inte riktigt såg land, och att fingrarna domnade bort nästan med en gång och man förlorade i stort sett all kraft i händerna. Om man, Gud förbjude, hade gett sig ut ensam hade jag nog aldrig rett ut det där. Det kändes som om jag låg i det där vattnet i en halvtimme, men det var kanske ett par, på sin höjd fem minuter men det räckte.
När vi står uppe vid bilarna och tittar ut så ser vi i det lite begynnande dagsljuset att stora delar av isen, kanske 50% av sjön är mer eller mindre helt öppen i södra änden. Vi tittar på djupkartan i Manges iPhone och ser att det går ju två in- och utlopp här nere...
Vi satte oss hos mig och drack en kopp kaffe och försökte komma på vafan som brast, och det är det gamla vanliga felet man gör, man beter sig som ett flockdjur. Man kanske är lite nervös över isen trots att man vet att den var säker på ett annat ställe, men ingen annan fegar ur och då tänker inte jag heller göra det. Man intalar sig själv att det är säkert, för dom andra kan ju gå där så varför skulle inte jag kunna det?
Framförallt annat så gjorde vi bort oss. Helt och hållet, fullständigt råpuckat. Det ska räcka med att en gubbe säger att "jag tror inte att isen är OK..." så ska alla i gänget backa tillbaka.
Det enda positiva i hela den här historian är att jag numer litar stenhårt på min flytoverall. Jag vet att den håller mig över ytan när jag behöver det, jag vet hur det känns när den sätts på prov. För alla er som aldrig testat era overaller, det är fan hög tid att i en någorlunda kontrollerad miljö ta ett dopp. Positivt är även att dojorna höll pall för vattnet, blev såklart dyngsur efter en stund, men vattnet värmdes upp hyfsat kvickt.
Om man får vara lite materialistisk också såhär på lördagsmorgonen så har jag nu blivit av med både mobil och min systemkamera, vi får väl se om mobilen vill vakna till liv efter ett dygn på elementet, men jag har Cicis mobil istället, helt utan kontakter dock.
Edit: Vi ringde även till räddningstjänsten för att förvarna dom om att det finns en vak i Ramsjöns södra ände med ett par isdobbar liggande bredvid, så att dom kunde göra något åt det.. Jag ville inte riktigt åla tillbaka för att rädda dom, men jag fick tag på isborret i alla fall..... :D
Dom bra nyheterna är att tack vare lite nerver, kyla, samarbete, bra vänner och bra utrustning så dog jag inte idag.
Dom dåliga nyheterna är att fiskepasset sket sig, och våra gamla fina rutiner och instinkter gick ut genom dörren idag och kommer aldrig tillbaka.
Tre glada pöjker gick ner mot Ramsjöns södra ände idag, med packning och kaffe och korv och grill för att fiska lite gös tänkte vi. Klockan var strax efter sex på morgonen, och vi har planerat och taggat hela veckan inför den här lilla turen på morgonen. Äntligen kommer vi fram till sjökanten. Tittar ut över isen och ser att det finns lite mörka fläckar här och var och tycker att vi har sån jäääävla flyt att det inte ligger massa snö på isen. Femtio meter ut ungefär börjar det knastra under fötterna, knaka oroväckande. Mange säger: "Jag tror det är dubbelisar.." Jag säger: "jo, det verkar så" och Martin instämmer, och vi promenerar glatt vidare. Dubbelisarna brukar aldrig bli så farliga såhär tidigt på året, 5-6 cm vatten i ett lager med en tunn isskorpa på och tjock ordentlig is under. En och en halv vecka tidigare borrade vi hål genom 35-40 cm is på norra änden av samma sjö, så vi kände oss säkra. Hundra meter längre ut på isen börjar det helt plötsligt kännas som om vi står på en trampolin, det sviktar lite under fötterna när vi rör oss vidare, och tänker väl att om man nu trampar igenom dubbelisen kommer vi ju bara landa tryggt på trettio centimeters kärnis under. Mange saktar ner lite och står och funderar på nåt, och jag trampar vidare framför honom och känner hur det knakar under fötterna, man känner liksom vibrationerna från isen under sig som om nåt håller på att ge sig. Stannar upp och gungar med knäna och märker att underlaget följer med i min svängning, jag åker 5-10 cm upp och ner, tar ett steg till och så är allt kallt och blött helt plötsligt.
Första instinkten är bara att komma upp, men nu har vi problem. Isen vi stod på är bara 2-3 cm tjock, och det finns ingenting under. Bara kallt, kallt vatten och med varje försök att ta sig upp så spräcker jag bara upp ny is. Jag försöker lägga upp överkroppen och det enda som händer är att jag agerar isbrytare, gång på gång. Martin hasar sig fram mot mig på mage och går igenom även han, men han har tur nog att lyckas slänga sig upp på tre millimeter tjockare is som bär honom. Den där panikkänslan som börjar bubbla djupt inne i bröstet blir inte mindre av att ryggsäcken med tre isfiskespön, kaffetermos, två vattenflaskor och småprylar börjar suga in vatten, och blir tyngre och tyngre med varje minut. kameran är redan dyngsur, jag ligger på mage med benen snett bakom/neråt under mig och flyter som en kork runt bröstet, men vattnet tränger in i flytoverallens fötter och armar. Kameraväskan hänger runt halsen och ena armen, men är vänd mot magen då jag har ryggsäcken på ryggen över båda axlarna, och jag försöker kränga av mig kameran först för att kunna lägga upp hela överkroppen på iskanten, men ryggsäckens axelband låser fast kameran och jag trasslar in mig lite. Samtidigt snackar Martin och Mange med mig hela tiden, och vi lugnar ner varandra, Mange börjar slita bort saker från pulkan samtidigt som Martin kastar sina isdobbar mot mig och jag ger det ett försök med dobbarna, med resultatet att jag slår igenom isen med dom vassa spetsarna och spräcker upp ännu mer is. Jag försöker lugna ner mig och tänka lite rationellt, ger upp hela idén med att lägga upp hela överkroppen på isen framför mig och lägger upp högerbenet på isen, och sen rullar jag upp samtidigt som jag sprider ut vikten av mig själv plus en ryggsäck, sammanlagt kanske 110 kilo nu allt som allt på en så stor yta som möjligt. Jag försöker andas djupt och kontrollerat, men inser att jag hyperventilerar, Martin skjuter bort pulkan till mig och jag tar tag i den, och samtidigt som han håller emot så häver jag mig fram med hjälp av den bort mot något säkrare is.
Vi reser oss och försöker samla ihop alla våra saker och går exakt samma väg tillbaka som vi gick dit, och tar oss land utan vidare äventyr. Det som gjorde allt så fruktansvärt panikframkallande för mig var framförallt mörkret, att man inte riktigt såg land, och att fingrarna domnade bort nästan med en gång och man förlorade i stort sett all kraft i händerna. Om man, Gud förbjude, hade gett sig ut ensam hade jag nog aldrig rett ut det där. Det kändes som om jag låg i det där vattnet i en halvtimme, men det var kanske ett par, på sin höjd fem minuter men det räckte.
När vi står uppe vid bilarna och tittar ut så ser vi i det lite begynnande dagsljuset att stora delar av isen, kanske 50% av sjön är mer eller mindre helt öppen i södra änden. Vi tittar på djupkartan i Manges iPhone och ser att det går ju två in- och utlopp här nere...
Vi satte oss hos mig och drack en kopp kaffe och försökte komma på vafan som brast, och det är det gamla vanliga felet man gör, man beter sig som ett flockdjur. Man kanske är lite nervös över isen trots att man vet att den var säker på ett annat ställe, men ingen annan fegar ur och då tänker inte jag heller göra det. Man intalar sig själv att det är säkert, för dom andra kan ju gå där så varför skulle inte jag kunna det?
Framförallt annat så gjorde vi bort oss. Helt och hållet, fullständigt råpuckat. Det ska räcka med att en gubbe säger att "jag tror inte att isen är OK..." så ska alla i gänget backa tillbaka.
Det enda positiva i hela den här historian är att jag numer litar stenhårt på min flytoverall. Jag vet att den håller mig över ytan när jag behöver det, jag vet hur det känns när den sätts på prov. För alla er som aldrig testat era overaller, det är fan hög tid att i en någorlunda kontrollerad miljö ta ett dopp. Positivt är även att dojorna höll pall för vattnet, blev såklart dyngsur efter en stund, men vattnet värmdes upp hyfsat kvickt.
Om man får vara lite materialistisk också såhär på lördagsmorgonen så har jag nu blivit av med både mobil och min systemkamera, vi får väl se om mobilen vill vakna till liv efter ett dygn på elementet, men jag har Cicis mobil istället, helt utan kontakter dock.
Edit: Vi ringde även till räddningstjänsten för att förvarna dom om att det finns en vak i Ramsjöns södra ände med ett par isdobbar liggande bredvid, så att dom kunde göra något åt det.. Jag ville inte riktigt åla tillbaka för att rädda dom, men jag fick tag på isborret i alla fall..... :D
Monsterpass på Rasjön
Mellan 2 och 4 minusgrader sa alla väderlekstjänster som jag kunde hitta. http://www.klart.se, http://www.vackertvader.se, http://www.smhi.se, http://www.yr.no, alla. Jag tittade inte ens på termometern när jag kutade runt i lägenheten för att få allting klart till fisketuren vid sju på morgonen. Lysstavar - check. Kamera - check. Kaffe - check. Efter en halvtimmes yr-höna-rutin gick jag så utanför dörren med flytoverallen över ena armen, väskan över andra axeln, högernäven försöker få in nyckeln i dörren och jag inser att det är ta mig fan kallare än 2-4 minusgrader. Kylan sätter liksom in direkt i kroppen, fingrarna blir stela på nolltid, det är så klart och fuktigt i luften att varje andetag river lite i halsen, näshåren kryper liksom ner i hårsäckarna och allt är så kallt att ta i att man bara blir stående ibland.
Nåväl, tänker jag, det blir ju fiske ändå? Jag hade lite ärenden på vägen, skulle förbi svärfar för att hämta en pulka, som jag absolut inte får glömma, sen en runda till Biltema för att köpa T-sprit, och så behövde jag åka till Preem för att få en kopp kaffe i mig på vägen. Så jag rullar ner för backen till Preem, köper mitt kaffe, inser att jag ska vara i Norrahammar om 20 minuter och sladdar iväg ut på E4-an till Biltema på Solåsen, springer in, nyper min flaska T-sprit, springer ut, rejsar ner till Norrahammar och inser när jag kliver ur bilen och Peter tittar förvånat på mig och frågar: "var är pulkan..?" att jag gjort det igen. Jag har en fin ovana att göra bort mig när jag fiskar med folk för första gången (därav smeknamnet Pungen..) och ja, varför bryta en fin tradition.
Efter lite muttrande och 300 tafatta försök att be om ursäkt åker vi så neråt Rasjön till slut där Peter hittar en pulka i någon liten sommarstuga vid sjön. Tur det, annars vet jag ju vem som hade fått springa två vändor fram och tillbaka till bilen för att få ut alla prylar..
Iiiiiiiiiiskallt.
Väl så ute på sjön är det blixtrande solsken och -17 grader, flytoverallen blir vår bästa vän återigen - 2009 års absolut bästa köp alla kategorier, och vi släpar ut alla prylar till en ö i närheten, Peter goes to town på isen med hans motorborr med 250-klinga, helt otroligt smidigt. Vi riggar upp dom nya angeldonen han köpt, med en skitsmidig anti-vindfällsmekanism och kalibrerade vippor, helt fantastiska. Titta på dom här, WBY Fiske. Dom här angeldonen tillsammans med ett rör med 1 cm diameter och en krans av flytmaterial som löper på huvudlinan och ligger och flyter i ytan på pimpelhålen gör att man kan mer eller mindre slappna av när man fiskar helt plötsligt. I röret häller man på ett par droppar T-sprit vilket förhindrar isbildning runt linan i åtminstone 10 timmar. Klockrent!
Vi började så rigga, 20 angeldon på fyra personer på isen. Lite lagom, faktiskt. När vi kommit halvvägs i riggningen small det i knallkorken ett femtiotal meter bort. Jag kutar över och ser hur det går ut typ en halvmeter lina, sen tar det stopp. Jag drar till ett mothugg på ingenting alls, mörten kommer upp i hålet och ser lite halvskrämd ut, och har ett litet bitmärke över ena sidan. Typiskt göshugg, den har smakat lite och sen bestämt sig för att det finns bättre saker att käka. Släpper ner mörten igen, och fortsätter med riggandet. Fem tio minuter senare smäller det igen på samma angeldon, och den här gången har gösen fått med sig mörten.. Irriterande.
Du borde kolla upp magen Peter.. Det där är inte normalt...
När så allt är uppriggat sätter vi igång brasan ordentligt och grillar lite korv. Det knallar till på ett annat don och jag får äran att landa sveriges minsta gädda som skickas tillbaka ner i hålet. Vi sitter och snackar lite skit om väderlekstjänsterna som verkligen inte lyckats idag, när vi ser hur en liten molnfront är på väg in. En halvtimme senare har det rullat in en riktigt tjock dimma som lägger sig över sjön, och minskar både sikt och stoppar upp ljuden över sjön...
På väg in
Fukt...
Huttan och Martin ger nu upp och går hemåt, jag och Peter laddar på mer ved på brasan och beslutar oss för att gå en runda och kolla donen ordentligt. Vi börjar från vänster och banar väg med ficklamporna. Första donet vi går till har löst ut, och Peter får äran att dra ett mothugg med trekroken ett par meter under ytan. Första intrycket är att mörten har lindat in sig i en gren eller nåt på botten, då det bara är stumt, sen kommer det ett par rejäla knyckar och vi har äntligen krokat dagens första ordentliga fisk. En kort men intensiv fight senare dyker det upp en riktigt riktigt fin matgös på isen, runt 3.5 kilo.
Sorry för slaktbilden, men gös är ju mat?
Vi går rundan ett par gånger till och sänker ner alla donen till botten så att laken ska lockas till hugg istället, vi pimplar till och med lite, men ingen lake känner för att tugga mört ikväll, och när Peters dam och min dam har hört av sig och krävt hemgång så får vi till slut ge oss. Alla som har anglat gädda vet att det är riktigt tungt att plocka ihop, och det blir inte lättare av några minusgrader och tjockan som ligger över isen. Den är riktigt slaskig under all snö också, så det är med tunga steg vi går runt, stannar upp ibland för att värma oss lite, men till slut är allt lastat och klart, och vi trampar hemåt mot bilen och värmen.
Jag kom hem vid 21.40, ett riktigt ordentligt fiskepass som nog kommer stilla begäret ett tag.. I alla fall tills på lördag, då jag ska ut igen :)
Tack så hemskt mycket för gårdagen gubbs, nästa gång blir det mer fesk!
Nåväl, tänker jag, det blir ju fiske ändå? Jag hade lite ärenden på vägen, skulle förbi svärfar för att hämta en pulka, som jag absolut inte får glömma, sen en runda till Biltema för att köpa T-sprit, och så behövde jag åka till Preem för att få en kopp kaffe i mig på vägen. Så jag rullar ner för backen till Preem, köper mitt kaffe, inser att jag ska vara i Norrahammar om 20 minuter och sladdar iväg ut på E4-an till Biltema på Solåsen, springer in, nyper min flaska T-sprit, springer ut, rejsar ner till Norrahammar och inser när jag kliver ur bilen och Peter tittar förvånat på mig och frågar: "var är pulkan..?" att jag gjort det igen. Jag har en fin ovana att göra bort mig när jag fiskar med folk för första gången (därav smeknamnet Pungen..) och ja, varför bryta en fin tradition.
Efter lite muttrande och 300 tafatta försök att be om ursäkt åker vi så neråt Rasjön till slut där Peter hittar en pulka i någon liten sommarstuga vid sjön. Tur det, annars vet jag ju vem som hade fått springa två vändor fram och tillbaka till bilen för att få ut alla prylar..
Iiiiiiiiiiskallt.
Väl så ute på sjön är det blixtrande solsken och -17 grader, flytoverallen blir vår bästa vän återigen - 2009 års absolut bästa köp alla kategorier, och vi släpar ut alla prylar till en ö i närheten, Peter goes to town på isen med hans motorborr med 250-klinga, helt otroligt smidigt. Vi riggar upp dom nya angeldonen han köpt, med en skitsmidig anti-vindfällsmekanism och kalibrerade vippor, helt fantastiska. Titta på dom här, WBY Fiske. Dom här angeldonen tillsammans med ett rör med 1 cm diameter och en krans av flytmaterial som löper på huvudlinan och ligger och flyter i ytan på pimpelhålen gör att man kan mer eller mindre slappna av när man fiskar helt plötsligt. I röret häller man på ett par droppar T-sprit vilket förhindrar isbildning runt linan i åtminstone 10 timmar. Klockrent!
Vi började så rigga, 20 angeldon på fyra personer på isen. Lite lagom, faktiskt. När vi kommit halvvägs i riggningen small det i knallkorken ett femtiotal meter bort. Jag kutar över och ser hur det går ut typ en halvmeter lina, sen tar det stopp. Jag drar till ett mothugg på ingenting alls, mörten kommer upp i hålet och ser lite halvskrämd ut, och har ett litet bitmärke över ena sidan. Typiskt göshugg, den har smakat lite och sen bestämt sig för att det finns bättre saker att käka. Släpper ner mörten igen, och fortsätter med riggandet. Fem tio minuter senare smäller det igen på samma angeldon, och den här gången har gösen fått med sig mörten.. Irriterande.
Du borde kolla upp magen Peter.. Det där är inte normalt...
När så allt är uppriggat sätter vi igång brasan ordentligt och grillar lite korv. Det knallar till på ett annat don och jag får äran att landa sveriges minsta gädda som skickas tillbaka ner i hålet. Vi sitter och snackar lite skit om väderlekstjänsterna som verkligen inte lyckats idag, när vi ser hur en liten molnfront är på väg in. En halvtimme senare har det rullat in en riktigt tjock dimma som lägger sig över sjön, och minskar både sikt och stoppar upp ljuden över sjön...
På väg in
Fukt...
Huttan och Martin ger nu upp och går hemåt, jag och Peter laddar på mer ved på brasan och beslutar oss för att gå en runda och kolla donen ordentligt. Vi börjar från vänster och banar väg med ficklamporna. Första donet vi går till har löst ut, och Peter får äran att dra ett mothugg med trekroken ett par meter under ytan. Första intrycket är att mörten har lindat in sig i en gren eller nåt på botten, då det bara är stumt, sen kommer det ett par rejäla knyckar och vi har äntligen krokat dagens första ordentliga fisk. En kort men intensiv fight senare dyker det upp en riktigt riktigt fin matgös på isen, runt 3.5 kilo.
Sorry för slaktbilden, men gös är ju mat?
Vi går rundan ett par gånger till och sänker ner alla donen till botten så att laken ska lockas till hugg istället, vi pimplar till och med lite, men ingen lake känner för att tugga mört ikväll, och när Peters dam och min dam har hört av sig och krävt hemgång så får vi till slut ge oss. Alla som har anglat gädda vet att det är riktigt tungt att plocka ihop, och det blir inte lättare av några minusgrader och tjockan som ligger över isen. Den är riktigt slaskig under all snö också, så det är med tunga steg vi går runt, stannar upp ibland för att värma oss lite, men till slut är allt lastat och klart, och vi trampar hemåt mot bilen och värmen.
Jag kom hem vid 21.40, ett riktigt ordentligt fiskepass som nog kommer stilla begäret ett tag.. I alla fall tills på lördag, då jag ska ut igen :)
Tack så hemskt mycket för gårdagen gubbs, nästa gång blir det mer fesk!
Abborrfeber
Föreställ er att det är sommar. Inte ett moln på himlen, liten svag vind som blåser genom träden vid stranden. Bokdungen till höger släpper inte igenom så mycket sol, utan ger en sval skugga som du sitter under. Klockan är 19.15, och du har precis tänt grillen bakom dig. Du hör några humlor som jazzar runt i ängsblomstren vid sidan av vägen, fåglarna håller på att sjunga sig till ett slaganfall. Ute på sjön ser man mörten som går och plockar sländor eller mygg i ytan, små mjuka pussande vak underifrån, hundratals. Ibland ser man något lite tyngre som gör en liten virvel under ytan, en fena som spräcker ytskiktet och små plogar som följer efter mörtarna. Du lägger på ett par grillspett på glöden, det är fortfarande 22-23 grader i luften. Under tiden käket sköter sig självt plockar du upp kastnätet ur påsen, breder ut det, kollar maskorna så att inget har fastnat i den lilla livräddaren.. Två kast senare har du en hink full med småmört, 8-9 cm långa. Fjäll på händerna, ett ivrigt sprattlande när du häller över hinkens värdefulla innehåll i sumpen som ligger i vattenbrynet. Du riggar, sätter ihop spöt, drar flätlinan genom spöringarna, knyter på det hemliga supertacklet som alltid ger fisk.
Lägger upp grillspetten på en papperstallrik, slevar på potatissallad och värmer libabröd på den sista glöden i grillen. Varje tugga är en liten bit av himlen i munnen. Häller över kolen i eldplatsen vid ditt swim, lägger på ett par vedträn och jagar upp en brasa för att myggen ska hålla sig borta.
Tacklar upp första mörten på riggen, kontrollerar att flötet löper på huvudlinan, att sänkena sitter där dom ska. Första utkastet, mörten flyger all världens väg åt vänster, en liten svordom slipper ut mellan läpparna, du vevar in, riggar om, kastar ut. Rakt i strömfåran, helt perfekt. Du sätter spöt i banksticken, kollar ut över vattnet och letar efter tecken på liv. Knäcker en folköl, petar runt lite i elden och tittar förstrött upp på flötet.. som inte är där. Dyker ner på spöt, svingar upp det i ett mothugg och dom första stötarna fortplantar sig via flätlinan upp i toppöglan på spöt som bara vill ner ner ner till botten, till tryggheten. Abborren stirrar, rusar konstant neråt, alltid neråt för att ta sig bort från ytskiktet och gäddorna. Efter en lite dramatisk landning när abborren hoppar ur håven och fortsätter jobba sig utåt igen krokar du försiktigt av trekroken som sitter i läppen. Färgerna glänser i den sista solen, dom röda fenorna spelar oavbrutet och abborren reser sin ryggfena som en utmaning; den slutar aldrig kriga, den här kämpen. Sen en försiktig återutsättning, och dom magnifika färgerna skimrar i vattnet, som rubiner, jade och smaragd på en och samma gång. Du känner hur gälarna pulserar under dina fingrar, dom intensivt röda gälbågarna lyser nästan fluorescerande, och du släpper fisken som sakta rör sig utåt djupet igen. En sista glimt av blixtrande grönt och sen är den borta.
Ny mört, nytt utlägg, nytt hugg, ända tills dess att solen har gått ner helt och hållet, då hela skåespelet stängs av tvärt och allt somnar in.
Nu vill jag nog att det ska bli sommar igen. Fixa? Snälla?
Lägger upp grillspetten på en papperstallrik, slevar på potatissallad och värmer libabröd på den sista glöden i grillen. Varje tugga är en liten bit av himlen i munnen. Häller över kolen i eldplatsen vid ditt swim, lägger på ett par vedträn och jagar upp en brasa för att myggen ska hålla sig borta.
Tacklar upp första mörten på riggen, kontrollerar att flötet löper på huvudlinan, att sänkena sitter där dom ska. Första utkastet, mörten flyger all världens väg åt vänster, en liten svordom slipper ut mellan läpparna, du vevar in, riggar om, kastar ut. Rakt i strömfåran, helt perfekt. Du sätter spöt i banksticken, kollar ut över vattnet och letar efter tecken på liv. Knäcker en folköl, petar runt lite i elden och tittar förstrött upp på flötet.. som inte är där. Dyker ner på spöt, svingar upp det i ett mothugg och dom första stötarna fortplantar sig via flätlinan upp i toppöglan på spöt som bara vill ner ner ner till botten, till tryggheten. Abborren stirrar, rusar konstant neråt, alltid neråt för att ta sig bort från ytskiktet och gäddorna. Efter en lite dramatisk landning när abborren hoppar ur håven och fortsätter jobba sig utåt igen krokar du försiktigt av trekroken som sitter i läppen. Färgerna glänser i den sista solen, dom röda fenorna spelar oavbrutet och abborren reser sin ryggfena som en utmaning; den slutar aldrig kriga, den här kämpen. Sen en försiktig återutsättning, och dom magnifika färgerna skimrar i vattnet, som rubiner, jade och smaragd på en och samma gång. Du känner hur gälarna pulserar under dina fingrar, dom intensivt röda gälbågarna lyser nästan fluorescerande, och du släpper fisken som sakta rör sig utåt djupet igen. En sista glimt av blixtrande grönt och sen är den borta.
Ny mört, nytt utlägg, nytt hugg, ända tills dess att solen har gått ner helt och hållet, då hela skåespelet stängs av tvärt och allt somnar in.
Nu vill jag nog att det ska bli sommar igen. Fixa? Snälla?
Munksjötur
Kunde verkligen inte somna i natt efter fiskepasset igår. Analyser, felaktiga slutsatser, allmänt irriterad över att det aldrig verkar släppa riktigt. Kämpar lite i motvind nu känner jag, men jag vet ju lika väl som alla andra att chansen för att få fisk ökar ju för varje pass man lägger på sjöarna. Undrar om jag har någon gräns, när man börjar känna sig utbränd liksom? Det undrar jag... Just nu är det fullt engagemang inför varje pass, löjligt noggrann när jag knyter tackel om kvällarna och sambon bara suckar åt mig när jag svär över en dålig knut och klipper av fluorocarbonet för tredje gången.
Efter att till slut ha somnat vid 03.30 segade jag mig upp ur sängen vid halv 10 idag i alla fall, bara för att försöka vända om dygnet. Bryggde en kopp kaffe, snackade lite skit med Peter och Mange, och beslöt mig för att ge Munksjön ett försök för dagen. Häpnadsväckande nog verkar jag vara en otrolig tidsoptimist helt plötsligt, ger mig iväg vid typ 11.30 och räknar iskallt med att ha riggat allt vid 13.00... Men trafiken i Jönköping flyter inte alltid så snabbt, särskilt inte om det ligger lite snö på vägarna, och så skulle jag ju hämta mört, och lite fler spön hos mange... Till slut, vid typ 14.00 sitter dom fem ismetespöna riggade med vippor och mört och gungar i snålblåsten på Munksjön, nere vid Tabergsåns utlopp.
Jag får besök av en polare som kikar förbi, precis när han gått hemåt smäller det till rejält i ett av ismetespöna och vippan flyger all världens väg, men när jag kommer fram har den klivit av från tacklen och försvunnit. Sinnessjukt irriterande. Det är ju inte raketvetenskap direkt, det är ju för faan bara GÄDDFISKE?!
När jag skulle ta en liten avstickare för att borra ett hål till abborrpimpel märker jag hur skären bara glider på isen och biter inte alls. Det blir droppen och jag packar ihop borren och lägger den åt sidan, helt oförmögen att ta tag i problemet för tillfället, jag pallar bara inte. Packar ihop spöna till slut, vid 15.40 när jag fått nog av vinden och mörkret är på god väg in. Lämnar isen vid 16.15, sätter mig i bilen, åker hem och ställer in borren i duschen för att spola bort isen och märker att det ena skäret inte alls är skadat, men däremot har dom undermåliga skruvarna som håller i det släppt fästet och hela skäret vickar fritt. Sinnessjukt dålig kvalle, men så går det väl när man köper billigt skräp på den där biltillbehörsstormarknadaffären från Linköping.
Svår avvägning det där, när man ska spendera mer pengar på bättre prylar från början. Samtidigt anser jag att dom två månaderna om året när vi kanske eller kanske inte har is absolut inte rättfärdigar ett köp av typ en Rantaren-borr eller så. Oavsett vad man tycker så är det universella svaret ändå att man får det man betalar för.
Nu tar vi nya tag igen!
Efter att till slut ha somnat vid 03.30 segade jag mig upp ur sängen vid halv 10 idag i alla fall, bara för att försöka vända om dygnet. Bryggde en kopp kaffe, snackade lite skit med Peter och Mange, och beslöt mig för att ge Munksjön ett försök för dagen. Häpnadsväckande nog verkar jag vara en otrolig tidsoptimist helt plötsligt, ger mig iväg vid typ 11.30 och räknar iskallt med att ha riggat allt vid 13.00... Men trafiken i Jönköping flyter inte alltid så snabbt, särskilt inte om det ligger lite snö på vägarna, och så skulle jag ju hämta mört, och lite fler spön hos mange... Till slut, vid typ 14.00 sitter dom fem ismetespöna riggade med vippor och mört och gungar i snålblåsten på Munksjön, nere vid Tabergsåns utlopp.
Jag får besök av en polare som kikar förbi, precis när han gått hemåt smäller det till rejält i ett av ismetespöna och vippan flyger all världens väg, men när jag kommer fram har den klivit av från tacklen och försvunnit. Sinnessjukt irriterande. Det är ju inte raketvetenskap direkt, det är ju för faan bara GÄDDFISKE?!
När jag skulle ta en liten avstickare för att borra ett hål till abborrpimpel märker jag hur skären bara glider på isen och biter inte alls. Det blir droppen och jag packar ihop borren och lägger den åt sidan, helt oförmögen att ta tag i problemet för tillfället, jag pallar bara inte. Packar ihop spöna till slut, vid 15.40 när jag fått nog av vinden och mörkret är på god väg in. Lämnar isen vid 16.15, sätter mig i bilen, åker hem och ställer in borren i duschen för att spola bort isen och märker att det ena skäret inte alls är skadat, men däremot har dom undermåliga skruvarna som håller i det släppt fästet och hela skäret vickar fritt. Sinnessjukt dålig kvalle, men så går det väl när man köper billigt skräp på den där biltillbehörsstormarknadaffären från Linköping.
Svår avvägning det där, när man ska spendera mer pengar på bättre prylar från början. Samtidigt anser jag att dom två månaderna om året när vi kanske eller kanske inte har is absolut inte rättfärdigar ett köp av typ en Rantaren-borr eller så. Oavsett vad man tycker så är det universella svaret ändå att man får det man betalar för.
Nu tar vi nya tag igen!
Testfiske på Ramsjön
Kvällen har spenderats vid Ramsjön bakom ett par tre ismetespön och en kaffekopp. Ingen fisk ville sig riktigt idag, lågtryck och elände, men det var skönt att komma ut för det. Just ikväll bestod bemanningen på isen av Tintin, Mange och undertecknad, och det mest spännande som hände på hela kvällen var väl egentligen att jag insåg att mörten på min rigg inte fanns kvar när jag plockade upp prylarna för att åka hem. Det finns få saker jag hatar så mycket som när man har fiskat utan bete på kroken, för man vet inte hur länge det har varit renplockat eller varför man missade hugget från början. Till nästa ispass MÅSTE jag ha någon lösning på problemet med isbildning i hålet, det blir i praktiken omöjligt att registrera ett hugg när linan har frusit fast.
Peter, den nytillkomna medlemmen i nybildade SG Bottenhugg har ju såklart en finurlig lösning på problemet med en slangstump som löper på huvudlinan och flyter i pimpelhålet, slangen fyller man sen med K-sprit eller liknande, istället för att behöva fylla ett helt pimpelhål med dom värdefulla dropparna...
Funderar på att ta en runda ner till Kåvasjön eller något annat vatten i morgon, abstinensen efter spögung fortsätter med ohejdad kraft.
Lite bilder blev det som vanligt ikväll;
I snålblåsten gör man bäst i att bylta på sig rejält...
Bilderna fångar inte kylan riktigt rättvist, men jag lovar, det var kallt..
Helt oredigerad bild, kontraster...
Peter, den nytillkomna medlemmen i nybildade SG Bottenhugg har ju såklart en finurlig lösning på problemet med en slangstump som löper på huvudlinan och flyter i pimpelhålet, slangen fyller man sen med K-sprit eller liknande, istället för att behöva fylla ett helt pimpelhål med dom värdefulla dropparna...
Funderar på att ta en runda ner till Kåvasjön eller något annat vatten i morgon, abstinensen efter spögung fortsätter med ohejdad kraft.
Lite bilder blev det som vanligt ikväll;
I snålblåsten gör man bäst i att bylta på sig rejält...
Bilderna fångar inte kylan riktigt rättvist, men jag lovar, det var kallt..
Helt oredigerad bild, kontraster...
Bloggen gör skäl för sitt namn ja...
Då har man spenderat ännu mer timmar på is. Två misslyckade pass spenderades på Rasjön (-12 ena dagen, -16 andra) där allt gick åt helvete och fisken helt och hållet lös med sin frånvaro förutom nåt pill andra dagen. Linor som fryser fast i händerna, fingrar som fryser fast på rullar, krokar som fryser fast på kläder, kläder som fryser fast på stolar, iskristaller i ögonbrynen, skägget, ögonfransarna, snor som rinner, snuset är fruset, ja, ni fattar. Lägg därtill ett pass på Stora Nätaren där vi fick uppleva två små, små, små, små, små hugg på sex timmars fiske och där glädjemätaren i bilen visade -17 när vi kom dit och -13 och snålblåst när vi gick hem.. ja, man är ju inte överlycklig.. Men nästa gång är det liksom dags, då blir det ju fisk....
Rasjön i motljus
-allt- fryser
Kall Mange i Sovjethatt. Passar bra till Leninpluntan?
Grabbarna grus, stilstudie
Vältrafikerad ö? :)
För övrigt var vi med om nåt rätt spooky idag; på andra sidan sjön hände det nåt med isen, det brakade till nåt fruktansvärt, lät som om hela isen skulle spricka, och ett par sekunder senare kände vi hur vi satt och gungade som på vågor.. Det var 20 cm is, men det kändes verkligen i hela kroppen... Antagligen reste sig en iskant någonstans på stranden och skickade iväg chockvågor, som en jordbävning fast i miniatyr. Då känner man sig rätt liten, när man tänker på vilka krafter det krävs för att sätta ett par kvadratkilometer av is i gungning på det sättet....
Här är Isfiskets 10 budord according to me;
1: Man stressar. Fisken finns där, ingen mening att springa omkring och leta i onödan. Bättre att istället fokusera och borra på vettiga ställen, byta hål lagom ofta.
2: Man springer. Då svettas man i flytoverall. När man slutar springa blir svetten kall, och då blir man död. Bästa sättet att uppleva hypotermi när du isfiskar? Borra alla hål till ismetet/abborrpimplet eller vad du nu ska göra med en och samma gång utan att vila emellan. När svetten sen rinner innanför kläderna leder du in kylan...
3: Man blir blöt. Stick inte ner din hand i hålet när du isfiskar, det är så OTROLIGT puckat. Använd isskopa, använd handskar, byt handskar kontinuerligt om du blir blöt, stoppa in dom fuktiga handskarna i armhålorna innanför flytisen / jackan så att dom åtminstone får en chans att torka.
4: Man släpar på för mycket skit på isen. En liten låda med blänken/pirkar, ett fack för fjäder/aptitkrok, en för mormyska om man nu är lagd åt det hållet. Två tre pimpelspön/ismetespön, en mörthink, en borr. Ombyte om så krävs. Har man mer prylar än så med sig ut, köp en pulka för en hundring och släpa prylarna istället.
5: Man dricker bara kaffe. Kroppen gör av med sinnessjukt mycket kalorier när du fryser, och behöver konstant påfyllning av energireserverna. Käka lite godis, grilla korv, drick cola eller nåt annat sött under dagen för att hålla dig varm.
6: Man packar inte ihop i tid. Man behöver liksom inte ha allt framme jämt, som mamma alltid sa till mig när man behövde städa rummet hemma... Det behöver inte alltid ligga pimpelspön, kaffetermosar, beteshinkar och colaflaskor runt stället där man sitter, bättre att plocka ihop allt så att man är redo att dra hem så fort man känner att det är dags.. Det finns fan i mig inget värre än att känna hur kylan dominerar ens kropp fullständigt, precis allt man gör är smärtsamt och obehagligt, och inse att man måste plocka ihop massa prylar innan man kan åka.
7: Man sitter ner för mycket. Upp och rör på dig ibland så cirkulationen kommer igång.
8: Man klär sig fel. Lager på lager på lager på lager på lager på lager .... etc. Enklare att ta av sig en tröja än att åka hem och hämta en till när man börjar bli blå om läpparna.
9: Man glömmer hur otroligt vackert och tyst det är på vintrarna. Ta en titt upp ur pimpelhålet ibland och kika på allt som händer runt omkring. Idag såg jag en räv, en hel massa korpar och ett gäng med nötskrikor som susade omkring. Spår efter hare, rävar, rådjur, hundar och nåt annat lite större i snön, och något brakade till i skogen när vi gick hemåt...
10: Man blir övermodig. Safety first. Är du osäker på isen? Åk hem istället då. Helt onödigt att ge sig ut på osäkra isar, fiskepass kan man skjuta på. Bara för att det har varit minusgrader i en vecka betyder inte det att isarna är säkra; idag var det -17 i luften när vi kom, och ändå trampar vi igenom slaskigt vatten på isen... Det låg 10-15 cm snö på isen, världens mest isolerande material tydligen...
Tight lines!
Rasjön i motljus
-allt- fryser
Kall Mange i Sovjethatt. Passar bra till Leninpluntan?
Grabbarna grus, stilstudie
Vältrafikerad ö? :)
För övrigt var vi med om nåt rätt spooky idag; på andra sidan sjön hände det nåt med isen, det brakade till nåt fruktansvärt, lät som om hela isen skulle spricka, och ett par sekunder senare kände vi hur vi satt och gungade som på vågor.. Det var 20 cm is, men det kändes verkligen i hela kroppen... Antagligen reste sig en iskant någonstans på stranden och skickade iväg chockvågor, som en jordbävning fast i miniatyr. Då känner man sig rätt liten, när man tänker på vilka krafter det krävs för att sätta ett par kvadratkilometer av is i gungning på det sättet....
Här är Isfiskets 10 budord according to me;
1: Man stressar. Fisken finns där, ingen mening att springa omkring och leta i onödan. Bättre att istället fokusera och borra på vettiga ställen, byta hål lagom ofta.
2: Man springer. Då svettas man i flytoverall. När man slutar springa blir svetten kall, och då blir man död. Bästa sättet att uppleva hypotermi när du isfiskar? Borra alla hål till ismetet/abborrpimplet eller vad du nu ska göra med en och samma gång utan att vila emellan. När svetten sen rinner innanför kläderna leder du in kylan...
3: Man blir blöt. Stick inte ner din hand i hålet när du isfiskar, det är så OTROLIGT puckat. Använd isskopa, använd handskar, byt handskar kontinuerligt om du blir blöt, stoppa in dom fuktiga handskarna i armhålorna innanför flytisen / jackan så att dom åtminstone får en chans att torka.
4: Man släpar på för mycket skit på isen. En liten låda med blänken/pirkar, ett fack för fjäder/aptitkrok, en för mormyska om man nu är lagd åt det hållet. Två tre pimpelspön/ismetespön, en mörthink, en borr. Ombyte om så krävs. Har man mer prylar än så med sig ut, köp en pulka för en hundring och släpa prylarna istället.
5: Man dricker bara kaffe. Kroppen gör av med sinnessjukt mycket kalorier när du fryser, och behöver konstant påfyllning av energireserverna. Käka lite godis, grilla korv, drick cola eller nåt annat sött under dagen för att hålla dig varm.
6: Man packar inte ihop i tid. Man behöver liksom inte ha allt framme jämt, som mamma alltid sa till mig när man behövde städa rummet hemma... Det behöver inte alltid ligga pimpelspön, kaffetermosar, beteshinkar och colaflaskor runt stället där man sitter, bättre att plocka ihop allt så att man är redo att dra hem så fort man känner att det är dags.. Det finns fan i mig inget värre än att känna hur kylan dominerar ens kropp fullständigt, precis allt man gör är smärtsamt och obehagligt, och inse att man måste plocka ihop massa prylar innan man kan åka.
7: Man sitter ner för mycket. Upp och rör på dig ibland så cirkulationen kommer igång.
8: Man klär sig fel. Lager på lager på lager på lager på lager på lager .... etc. Enklare att ta av sig en tröja än att åka hem och hämta en till när man börjar bli blå om läpparna.
9: Man glömmer hur otroligt vackert och tyst det är på vintrarna. Ta en titt upp ur pimpelhålet ibland och kika på allt som händer runt omkring. Idag såg jag en räv, en hel massa korpar och ett gäng med nötskrikor som susade omkring. Spår efter hare, rävar, rådjur, hundar och nåt annat lite större i snön, och något brakade till i skogen när vi gick hemåt...
10: Man blir övermodig. Safety first. Är du osäker på isen? Åk hem istället då. Helt onödigt att ge sig ut på osäkra isar, fiskepass kan man skjuta på. Bara för att det har varit minusgrader i en vecka betyder inte det att isarna är säkra; idag var det -17 i luften när vi kom, och ändå trampar vi igenom slaskigt vatten på isen... Det låg 10-15 cm snö på isen, världens mest isolerande material tydligen...
Tight lines!
Det vill sig inte riktigt
Jo, nu är det isfiske som gäller.
Det skiter sig dock hela tiden.
Tänker inte uppdatera förrän jag lyckas med ett pass.
Så det kan dröja, hörni...
Det skiter sig dock hela tiden.
Tänker inte uppdatera förrän jag lyckas med ett pass.
Så det kan dröja, hörni...
