Bompassens okrönta konung

Föreställ er att det är sommar. Inte ett moln på himlen, liten svag vind som blåser genom träden vid stranden. Bokdungen till höger släpper inte igenom så mycket sol, utan ger en sval skugga som du sitter under. Klockan är 19.15, och du har precis tänt grillen bakom dig. Du hör några humlor som jazzar runt i ängsblomstren vid sidan av vägen, fåglarna håller på att sjunga sig till ett slaganfall. Ute på sjön ser man mörten som går och plockar sländor eller mygg i ytan, små mjuka pussande vak underifrån, hundratals. Ibland ser man något lite tyngre som gör en liten virvel under ytan, en fena som spräcker ytskiktet och små plogar som följer efter mörtarna. Du lägger på ett par grillspett på glöden, det är fortfarande 22-23 grader i luften. Under tiden käket sköter sig självt plockar du upp kastnätet ur påsen, breder ut det, kollar maskorna så att inget har fastnat i den lilla livräddaren.. Två kast senare har du en hink full med småmört, 8-9 cm långa. Fjäll på händerna, ett ivrigt sprattlande när du häller över hinkens värdefulla innehåll i sumpen som ligger i vattenbrynet. Du riggar, sätter ihop spöt, drar flätlinan genom spöringarna, knyter på det hemliga supertacklet som alltid ger fisk.

Lägger upp grillspetten på en papperstallrik, slevar på potatissallad och värmer libabröd på den sista glöden i grillen. Varje tugga är en liten bit av himlen i munnen. Häller över kolen i eldplatsen vid ditt swim, lägger på ett par vedträn och jagar upp en brasa för att myggen ska hålla sig borta.

Tacklar upp första mörten på riggen, kontrollerar att flötet löper på huvudlinan, att sänkena sitter där dom ska. Första utkastet, mörten flyger all världens väg åt vänster, en liten svordom slipper ut mellan läpparna, du vevar in, riggar om, kastar ut. Rakt i strömfåran, helt perfekt. Du sätter spöt i banksticken, kollar ut över vattnet och letar efter tecken på liv. Knäcker en folköl, petar runt lite i elden och tittar förstrött upp på flötet.. som inte är där. Dyker ner på spöt, svingar upp det i ett mothugg och dom första stötarna fortplantar sig via flätlinan upp i toppöglan på spöt som bara vill ner ner ner till botten, till tryggheten. Abborren stirrar, rusar konstant neråt, alltid neråt för att ta sig bort från ytskiktet och gäddorna. Efter en lite dramatisk landning när abborren hoppar ur håven och fortsätter jobba sig utåt igen krokar du försiktigt av trekroken som sitter i läppen. Färgerna glänser i den sista solen, dom röda fenorna spelar oavbrutet och abborren reser sin ryggfena som en utmaning; den slutar aldrig kriga, den här kämpen. Sen en försiktig återutsättning, och dom magnifika färgerna skimrar i vattnet, som rubiner, jade och smaragd på en och samma gång. Du känner hur gälarna pulserar under dina fingrar, dom intensivt röda gälbågarna lyser nästan fluorescerande, och du släpper fisken som sakta rör sig utåt djupet igen. En sista glimt av blixtrande grönt och sen är den borta.

Ny mört, nytt utlägg, nytt hugg, ända tills dess att solen har gått ner helt och hållet, då hela skåespelet stängs av tvärt och allt somnar in.

Nu vill jag nog att det ska bli sommar igen. Fixa? Snälla?