Bompassens okrönta konung

Jag kliver ur bilen, hör hur vattnet porlar nere i åkröken. Väskorna plockas ut ur bagaget tillsammans med spöbagen, kaffetermosen, mackorna. Ett svagt plask avslöjar att det är något som lever där nere, en sorts urkraft med silvriga fjäll, stora fenor som spelar över stenarna på botten. En kort promenad ner mot ån, under taggtråden och ögonen skiner av förväntan. Jag stannar upp femtio meter från ån, blir stående i det daggvåta gräset med den kyliga morgonluften i lungorna och det känns som om hela kroppen vibrerar. Jag är helt fokuserad på vattnet, på färgskiftningarna på åns oroliga yta. Jag ser mönster, virvlar som återkommer och djuphålorna som får ytskiktet att bölja på ett speciellt sätt.

Jag packar upp min stol, trycker ner mina banksticks i åbrinken, plockar fram maggot, ost, korv och lite andra godsaker som ska prövas för dagen. Det första spöt tas fram ur bagen. Quivertopp, 2 oz-toppen sitter på sedan färden hemifrån. Jag drar igenom tafsen jag knöt på igår kväll med grusiga ögon, granskar knutarna ordentligt när jag kommit igenom den sista spöringen. Bestämmer mig för att låta bli chansningarna, klipper av tafsen och knyter om. OCD-n kickar in, så jag klipper igen, knyter igen. Till slut blir jag nöjd, knyter på en stump nylon, 0.25, i änden ett beteslås. Jag ska pröva mig fram mellan olika päronsänken, försöka hitta just exakt rätt tyngd på blyet för att hålla betet på plats i den strida strömmen men inte för tungt för att skrämma eventuella intressenter av krokbetet. Jag lutar det första spöt i banksticken, tar fram nästa. Karpklinga den här gången, en riktig påk. På med en större feeder, 45-grammare med rejält med utrymme i korgen. Mindre noggrann med den här riggen, den är liksom bara reserv. Finliret ska ske med feederspöt.

Båda spöna står vilande, jag blandar mäsk. Långsamt och metodiskt, lite av saften från en majsburk får lira ihop med blodmjöl, karpkung och maggot. Vänder ner lite mer vatten och bestämmer att det får vara nog. Bakar ihop lite mäsk i en bella, stirrar ut över vattnet och ser en håla som ser het ut. Lobbar ut första bollen, märker att det sprids lite för dåligt i luften. För mycket vatten i mäsket. Två nävar karpkung till ner i hinken, blanda, repetera. Mer nöjd med resultatet börjar jag pilla med krokbetet. En #10-a på quivertoppen, packad med räka och ost dalar ut mot mäskplatsen. Perfekt placerad känner jag hur blyet dunsar till i botten, spänner upp linan med ett par tag med rullen. Riggar karppåken, en #6-a på den här tafsen, en bit ost och en bit kassler. Detta lägger jag en bra bit utanför mäskplatsen, uppströms från det andra betet.

Väntan.

Kaffekoppen fylls upp, tar fram en ostmacka, tuggar nöjt och stirrar på ömsom spötopparna ömsom ytan, försöker utröna vad som kan vara hett för dagen. Ångesten sätter in efter tio minuter, något är galet med betet på feederspöt. Fan! Alltid, alltid, alltid... Det finns inget värre än att fiska med tomma krokar, det är det enda jag avskyr med metet. Man ser inte betet, man kan aldrig veta om det släppte vid nedslag, men drar jag in riggen nu sabbar jag ju upplägget. Jag svär tyst för mig själv och sträcker mig efter feederspöt när jag ser spötoppen böjas kraftigt rakt ner, det slår till som ett blixtnedslag. I sekunden min hand nuddar butten på spöt slaknar linan. Drar upp, märker att #10-an är helt uträtad, tom och sliten. Klipper av, sätter på en #8-a. Nytt bete, nytt mäsk, lobbar ut. Väntan återigen. Väntar lite mer. Intalar mig själv att betena hänger där och dinglar längs med botten, förföriskt och väldoftande. Svär. Väntan.

Efter ett par timmar utan succé bestämmer jag för att det är matdags. Ett par nya mackor plockas upp ur väskan, varav såklart den sista tuggan landar på backen. Jag är inte speciellt kinkig med maten, men det är rätt kletigt på marken och jag bestämmer att den är fan inte ätbar... Den sulas raskt ut över ån, och jag sitter och tittar på den lilla biten bröd som guppar bort mot åkröken.

En skumvirvel. Ett plask.

En och en halv minut senare har jag riggat om feederspöt till ett ytmetespö, en brödbit är riggad på kroken. Den dansar sig fram över vågorna, två meter bort från hålan där brödet försvann sist plaskar det till som fan igen, mitt bröd är borta men ingen färna. Repetera. En timme senare sätts den sista smulan bröd på kroken, en hail mary uttalas tyst och så lägger jag ut. På samma ställe återigen smäller det igen, denna gången en fetfärna som borde vara hyfsat trött på franskbröd vid det här laget stretar våldsamt mot på andra sidan linan. Rusningar, hemtagningar, fler rusningar. Men så till slut, efter en vad som känns som flera timmar lång fight ser jag tafsspetsen. Under ytan glänser det av silver. Håvnätet omsluter den spollinjeformade kroppen. Det intelligenta ögat tittar på mig, granskar mig. De tjocka läpparna smackar. Vikt registreras, jag mäter färnan och släpper den sedan åter.

Extas.