Bompassens okrönta konung

I've got good news, and I've got bad news.

Dom bra nyheterna är att tack vare lite nerver, kyla, samarbete, bra vänner och bra utrustning så dog jag inte idag.

Dom dåliga nyheterna är att fiskepasset sket sig, och våra gamla fina rutiner och instinkter gick ut genom dörren idag och kommer aldrig tillbaka.

Tre glada pöjker gick ner mot Ramsjöns södra ände idag, med packning och kaffe och korv och grill för att fiska lite gös tänkte vi. Klockan var strax efter sex på morgonen, och vi har planerat och taggat hela veckan inför den här lilla turen på morgonen. Äntligen kommer vi fram till sjökanten. Tittar ut över isen och ser att det finns lite mörka fläckar här och var och tycker att vi har sån jäääävla flyt att det inte ligger massa snö på isen. Femtio meter ut ungefär börjar det knastra under fötterna, knaka oroväckande. Mange säger: "Jag tror det är dubbelisar.." Jag säger: "jo, det verkar så" och Martin instämmer, och vi promenerar glatt vidare. Dubbelisarna brukar aldrig bli så farliga såhär tidigt på året, 5-6 cm vatten i ett lager med en tunn isskorpa på och tjock ordentlig is under. En och en halv vecka tidigare borrade vi hål genom 35-40 cm is på norra änden av samma sjö, så vi kände oss säkra. Hundra meter längre ut på isen börjar det helt plötsligt kännas som om vi står på en trampolin, det sviktar lite under fötterna när vi rör oss vidare, och tänker väl att om man nu trampar igenom dubbelisen kommer vi ju bara landa tryggt på trettio centimeters kärnis under. Mange saktar ner lite och står och funderar på nåt, och jag trampar vidare framför honom och känner hur det knakar under fötterna, man känner liksom vibrationerna från isen under sig som om nåt håller på att ge sig. Stannar upp och gungar med knäna och märker att underlaget följer med i min svängning, jag åker 5-10 cm upp och ner, tar ett steg till och så är allt kallt och blött helt plötsligt.

Första instinkten är bara att komma upp, men nu har vi problem. Isen vi stod på är bara 2-3 cm tjock, och det finns ingenting under. Bara kallt, kallt vatten och med varje försök att ta sig upp så spräcker jag bara upp ny is. Jag försöker lägga upp överkroppen och det enda som händer är att jag agerar isbrytare, gång på gång. Martin hasar sig fram mot mig på mage och går igenom även han, men han har tur nog att lyckas slänga sig upp på tre millimeter tjockare is som bär honom. Den där panikkänslan som börjar bubbla djupt inne i bröstet blir inte mindre av att ryggsäcken med tre isfiskespön, kaffetermos, två vattenflaskor och småprylar börjar suga in vatten, och blir tyngre och tyngre med varje minut. kameran är redan dyngsur, jag ligger på mage med benen snett bakom/neråt under mig och flyter som en kork runt bröstet, men vattnet tränger in i flytoverallens fötter och armar. Kameraväskan hänger runt halsen och ena armen, men är vänd mot magen då jag har ryggsäcken på ryggen över båda axlarna, och jag försöker kränga av mig kameran först för att kunna lägga upp hela överkroppen på iskanten, men ryggsäckens axelband låser fast kameran och jag trasslar in mig lite. Samtidigt snackar Martin och Mange med mig hela tiden, och vi lugnar ner varandra, Mange börjar slita bort saker från pulkan samtidigt som Martin kastar sina isdobbar mot mig och jag ger det ett försök med dobbarna, med resultatet att jag slår igenom isen med dom vassa spetsarna och spräcker upp ännu mer is. Jag försöker lugna ner mig och tänka lite rationellt, ger upp hela idén med att lägga upp hela överkroppen på isen framför mig och lägger upp högerbenet på isen, och sen rullar jag upp samtidigt som jag sprider ut vikten av mig själv plus en ryggsäck, sammanlagt kanske 110 kilo nu allt som allt på en så stor yta som möjligt. Jag försöker andas djupt och kontrollerat, men inser att jag hyperventilerar, Martin skjuter bort pulkan till mig och jag tar tag i den, och samtidigt som han håller emot så häver jag mig fram med hjälp av den bort mot något säkrare is.

Vi reser oss och försöker samla ihop alla våra saker och går exakt samma väg tillbaka som vi gick dit, och tar oss land utan vidare äventyr. Det som gjorde allt så fruktansvärt panikframkallande för mig var framförallt mörkret, att man inte riktigt såg land, och att fingrarna domnade bort nästan med en gång och man förlorade i stort sett all kraft i händerna. Om man, Gud förbjude, hade gett sig ut ensam hade jag nog aldrig rett ut det där. Det kändes som om jag låg i det där vattnet i en halvtimme, men det var kanske ett par, på sin höjd fem minuter men det räckte.

När vi står uppe vid bilarna och tittar ut så ser vi i det lite begynnande dagsljuset att stora delar av isen, kanske 50% av sjön är mer eller mindre helt öppen i södra änden. Vi tittar på djupkartan i Manges iPhone och ser att det går ju två in- och utlopp här nere...

Vi satte oss hos mig och drack en kopp kaffe och försökte komma på vafan som brast, och det är det gamla vanliga felet man gör, man beter sig som ett flockdjur. Man kanske är lite nervös över isen trots att man vet att den var säker på ett annat ställe, men ingen annan fegar ur och då tänker inte jag heller göra det. Man intalar sig själv att det är säkert, för dom andra kan ju gå där så varför skulle inte jag kunna det?

Framförallt annat så gjorde vi bort oss. Helt och hållet, fullständigt råpuckat. Det ska räcka med att en gubbe säger att "jag tror inte att isen är OK..." så ska alla i gänget backa tillbaka.

Det enda positiva i hela den här historian är att jag numer litar stenhårt på min flytoverall. Jag vet att den håller mig över ytan när jag behöver det, jag vet hur det känns när den sätts på prov. För alla er som aldrig testat era overaller, det är fan hög tid att i en någorlunda kontrollerad miljö ta ett dopp. Positivt är även att dojorna höll pall för vattnet, blev såklart dyngsur efter en stund, men vattnet värmdes upp hyfsat kvickt.

Om man får vara lite materialistisk också såhär på lördagsmorgonen så har jag nu blivit av med både mobil och min systemkamera, vi får väl se om mobilen vill vakna till liv efter ett dygn på elementet, men jag har Cicis mobil istället, helt utan kontakter dock.

Edit: Vi ringde även till räddningstjänsten för att förvarna dom om att det finns en vak i Ramsjöns södra ände med ett par isdobbar liggande bredvid, så att dom kunde göra något åt det.. Jag ville inte riktigt åla tillbaka för att rädda dom, men jag fick tag på isborret i alla fall..... :D