Bompassens okrönta konung

Jag borde veta bättre än att försöka ge mig ut och meta lake när termometern säger -5 och snön yr ordentligt utanför. Dumheterna fortsatte. Första anhalten var Huskvarnaån, nere vid båthusen, 30 meter från Vättern. Det lät som om jag stod bredvid ett vattenfall när jag klev ur bilen, efter 10 sekunder var jag stelfrusen när jag försökte klättra in i flytoverallen. Väl påbyltad med kläder och allt började jag försöka rigga feederspöt. Swiwelbaren som håller sänket borta från huvudlinan hade legat i en liten fuktig låda ett dygn i bilen, vilket innebar att den var genomfrusen. Efter 10 minuters försiktig behandling med kroppsvärme och försök att blåsa ut skiten gav jag upp och bestämde mig för att istället knyta sänket direkt på tafsen med kirurgknutar. Smärta.


Mange dyker upp, färdigriggad som vanligt och ser lite skeptiskt på drivisen som flyter omkring i ån. Jag säger att det är nog bara snö som lagt sig på ytan. Allt var riggat och klart tittar jag också lite skeptiskt på drivisen som inte alls är någon snö som flyter omkring i ån, det är rejält tryck på strömmen denna kalla kväll, lägger ut linan och sänket på 50 gram dunsar i botten, igen, och igen, och igen. Fan. Det nyper inte. När det till slut har hakat fast i någonting så att tacklet stannar på ett och samma ställe kommer första isflaket och drar iväg linan. Veva upp, kasta ut, vänta, mer is. Om och om igen. Det smäller till i åbrinken då och då, och vi ser enorma isflak som slår in i varandra. Det här är inte fiske ens en gång, det är bara idioti.

Vi bestämmer oss rätt omgående för att skita i åa för dagen och åker istället upp till Smedbyparken, längre uppströms för att ge pyttelakarna en match. Väl uppe i parken märker vi att det inte alls är lika mycket kringflytande isblock, men det blåser desto jävligare av någon märklig anledning. Vi lägger ut spöna, snackar skit, dricker kaffe och försöker stå emot kylan och blåsten. Mange lyckas kroka en miniatyrlake utan att han ens märker det själv, vi dricker lite mer kaffe och missar några hugg. Till slut inser vi att det nog inte blir roligare än så här för kvällen och beger oss hemåt. Det tar två timmar innan jag slutar frysa om händerna, och jag har nog kommit till insikt om att det här var nog sista metepasset för året. 17 december. Rätt OK... Året verkar gå mot sitt slut i en isbeklädnad, så om ett par dagar kan vi nog ge oss ut och pimpelfiska istället :)