Så trött på att bomma...
Man blir lätt lite trött när det inte händer någonting på passen. Ett par laketurer avklarade utan resultat förutom något hugg (eller var det bara spöt som ramlade?). Nu i helgen ska jag ge mig på något ännu jävligare; havsöring. Tveksamt att det ger nåt men prövar man inte så vet man inte.
Ska bli rent fantastiskt att komma till kusten i alla fall, det saknar man såhär i inlandet. Dom som vågar säga emot har aldrig bott vid havet eller vet helt enkelt inte vad dom snackar om.
Karlskrona är som sagt min hemstad. Jag är dock född i Ronneby, men vi flyttade till Kallekrona när jag var fem-ish. Boende norr om Rödeby, vid smålandsgränsen har jag upplevt dom där blekingska trappstegen som Selma Lagerlöf pratade om i Nils Holgerssons underbara resa; att blekinge är uppdelat i tre trappsteg. Första steget är nere vid havet, 2 mil norr om sjön höjs marken rätt markant och det blir kallare på vintern och varmare på sommaren. Längst upp mot småland, där jag bodde, skiljer det ungefär 100 meter i höjdnivå, och vi hade alltid ett elände på vintrarna när det började snöa. Dubbdäcken kom till sin rätt strax norr om Rödeby och blev värdelösa strax söder om nämnda stad.
På våren blev det grönt längs med havet men var avlövat ett par veckor till där vi bodde, i gengäld slapp vi orkanvindarna 365 dagar om året som annars plågar Karlskrona; sjömännen brukade kalla den för Pinan, staden. Dom stackarna som fick gå hundvakten mellan 04 och 06 hade det nog inte för lätt i januari-februari när blåsten går igenom precis allting..
Jag spenderade väldigt mycket tid runt Lyckebyån när jag var liten, det var en kort cykelväg dit. Där kunde man slå sig ner längs med bankarna och kolla på allt som hände runtomkring, och det var ju ett av dom största vattendragen jag någonsin sett. Grodor, fåglar, mängder av abborre som spratt till i ytskiktet när man kastade sten i ån. Ibland såg man gäddor som jagade, men förstod ju inte bättre att fiska efter dom.
Senare när jag gick på högstadiet, på Rödebyskolan, så rinner det en liten, liten å nedanför gymnastiksalen, nere i Dalen, för dom som inte kunde gissa det. Ån heter Lillån, och den är helt steril. Den var det när jag gick där i alla fall, har ingen aning om hur det ser ut idag. Kan knappast tänka mig att det är någon skillnad. Där kunde jag i alla fall gå upp och ner på gymnastiklektionerna istället för att springa dom där två kilometrarna som oinspirerade gympalärare tyckte vi skulle göra i brist på annat, och spana. Bara glo, titta efter något som inte ens fanns där. Glasklart vatten, iskallt året om, och inte en enda fisk. Jag kunde inte begripa varför det var på det där sättet, varför vissa vatten höll så enormt mycket fisk och andra var helt döda.
Jag undersökte aldrig frågan, men när jag nu tittar på kartan ser jag ju att lillån kommer upp vid Rosenholm i Karlskrona där det förr låg ett regemente som hette KA2, viken utanför är brutalt nerskitad av arméns fordonscentral och verkstäder, tillsammans med ett oljespill för några år sen. Sedan kämpar det lilla vattendraget sig upp genom Blekinge, och passerar rakt under en sopstation där man grävt ner farligt avfall i sådär fyrtiofem - femtio år. Sen passerar den Rödebyskolan som kanske inte smutsat ner sådär värst mycket egentligen, men den slutar tvärt i en liten skogsgöl, mitt ute i ingenstans.
Lustigt det där.
Blogg.se verkar leva ett eget liv idag, publicerar halva inlägg (?!). Blir en stor uppdatering när jag kommer hem i nästa vecka i vilket fall!
Ska bli rent fantastiskt att komma till kusten i alla fall, det saknar man såhär i inlandet. Dom som vågar säga emot har aldrig bott vid havet eller vet helt enkelt inte vad dom snackar om.
Karlskrona är som sagt min hemstad. Jag är dock född i Ronneby, men vi flyttade till Kallekrona när jag var fem-ish. Boende norr om Rödeby, vid smålandsgränsen har jag upplevt dom där blekingska trappstegen som Selma Lagerlöf pratade om i Nils Holgerssons underbara resa; att blekinge är uppdelat i tre trappsteg. Första steget är nere vid havet, 2 mil norr om sjön höjs marken rätt markant och det blir kallare på vintern och varmare på sommaren. Längst upp mot småland, där jag bodde, skiljer det ungefär 100 meter i höjdnivå, och vi hade alltid ett elände på vintrarna när det började snöa. Dubbdäcken kom till sin rätt strax norr om Rödeby och blev värdelösa strax söder om nämnda stad.
På våren blev det grönt längs med havet men var avlövat ett par veckor till där vi bodde, i gengäld slapp vi orkanvindarna 365 dagar om året som annars plågar Karlskrona; sjömännen brukade kalla den för Pinan, staden. Dom stackarna som fick gå hundvakten mellan 04 och 06 hade det nog inte för lätt i januari-februari när blåsten går igenom precis allting..
Jag spenderade väldigt mycket tid runt Lyckebyån när jag var liten, det var en kort cykelväg dit. Där kunde man slå sig ner längs med bankarna och kolla på allt som hände runtomkring, och det var ju ett av dom största vattendragen jag någonsin sett. Grodor, fåglar, mängder av abborre som spratt till i ytskiktet när man kastade sten i ån. Ibland såg man gäddor som jagade, men förstod ju inte bättre att fiska efter dom.
Senare när jag gick på högstadiet, på Rödebyskolan, så rinner det en liten, liten å nedanför gymnastiksalen, nere i Dalen, för dom som inte kunde gissa det. Ån heter Lillån, och den är helt steril. Den var det när jag gick där i alla fall, har ingen aning om hur det ser ut idag. Kan knappast tänka mig att det är någon skillnad. Där kunde jag i alla fall gå upp och ner på gymnastiklektionerna istället för att springa dom där två kilometrarna som oinspirerade gympalärare tyckte vi skulle göra i brist på annat, och spana. Bara glo, titta efter något som inte ens fanns där. Glasklart vatten, iskallt året om, och inte en enda fisk. Jag kunde inte begripa varför det var på det där sättet, varför vissa vatten höll så enormt mycket fisk och andra var helt döda.
Jag undersökte aldrig frågan, men när jag nu tittar på kartan ser jag ju att lillån kommer upp vid Rosenholm i Karlskrona där det förr låg ett regemente som hette KA2, viken utanför är brutalt nerskitad av arméns fordonscentral och verkstäder, tillsammans med ett oljespill för några år sen. Sedan kämpar det lilla vattendraget sig upp genom Blekinge, och passerar rakt under en sopstation där man grävt ner farligt avfall i sådär fyrtiofem - femtio år. Sen passerar den Rödebyskolan som kanske inte smutsat ner sådär värst mycket egentligen, men den slutar tvärt i en liten skogsgöl, mitt ute i ingenstans.
Lustigt det där.
Blogg.se verkar leva ett eget liv idag, publicerar halva inlägg (?!). Blir en stor uppdatering när jag kommer hem i nästa vecka i vilket fall!
Kommentarer
Trackback
